Basia Frydman Sjuk – Något riktigt intressant kan vara i horisonten för svensk samtidsmusik. Christian Lindberg, en trombonist, och Hkan Hardenberger, en trumpetare, lyckades övertyga svenska tonsättare att skriva musik till sina instrument med början på 1980-talet. När de hör verkligt exceptionella musiker blir de hänförda. På sina turnéer tar musiker sina solokonserter över hela världen och skapar ett slags ömsesidigt fördelaktigt förhållande längs vägen.
Något liknande kan hända med violinisten Johan Dalene, som föddes i Norrköping år 2000. Han är på väg mot en exceptionell karriär som solist, och han är redan på topp bland svenska stormän som Nilla Pierrou och Karl-Ove Mannberg. Den internationella musikpressen har väckts till liv av en sammanställning av fjolårets violinkonserter med verk av Sibelius och Nielsen.
Men när han har konserter skrivna för honom, det är då något utöver bara honom som musiker kan hända.När ska man sluta slåss? En ständigt aktuell fråga. Den grekiske dramatikern Aristofanes gav ett svar just där, för nästan två tusen år sedan: med hjälp av krleksstrejka. Han uppfostrade en tjej som tog med sig några andra damer. Ingen hann dit innan kriget tog slut.
Namnet Lysistrate är välkänt redan nu. Hon fick testosteronet att bestämma sig för om han skulle lägga sig ner eller glida i innie. Vilken vind var starkast? En komedi som bär hennes namn har tagit sig igenom teaterns tider. Inte så mycket att hennes recept garanterat fungerar, men pjsen livnär sig på några grundläggande mänskliga instinkter.
Allt är inte som det verkar. Fantasy kan spela saxofon. Detta händer med en besk i “Snattaren”, den skickligt skrivna romanen av Alejandro Leiva Wenger. De unga skådespelarna framför också “Teater Revolution”, en pjäs om en revolt på en teater.Alejandro Leiva Wengers drama är typiskt komplext, med flera lager av verklighet, språkspel och fiktion. I Ung scen ost är Hans deckarpjäs “Snattaren” (från 9 års ålder) helt utan förtjänst.
Billy, butikschefen, har gått ut. Flickan Ines anklagas för att ha snackat sedan hennes ryggsäck är proppad till bredden med Snickers. Det är inte en typisk händelse. Ines hade fått ett meddelande signerat “K.S.” på ett upphettat brev. Hon berättar om de chockerande händelserna som har påverkat henne och hennes flickvänner den senaste tiden. Flickorna tvingas göra både dumma och skadliga saker efter att ha kidnappat en hund. De missanpassade tar sikte på en viss Kajsa Söder som verkar lika hämndlysten som svrfngd. En sopran med en syrlig finish.
Det är den klyscha som operasångare älskar mest, men den kan vara den mest kvinnofientliga. Så när det inträffar i Leo Janáeks “Fallet Makropulos” är det inte en tragedi utan snarare en glimt av tröstande sorg. Operan, baserad på en berättelse av den tjeckiske författaren Karel apek, handlar om Elina Makropulos, hustru till en grekisk alkemist som tog en livsförlängande dryck och har levt i 337 år. Lika kraftfull som hennes attraktion är till männen hon möter, är hennes härkomst lika kalla.
Man skulle kunna tänka sig att evigt liv skulle låsa upp alla världens möjligheter att få kunskap, övervinna motgångar och övervinna mänsklighetens största brister. E.M:s (hennes initialer står för Elsa Müller, Eugenia Montez och Ellian MacGregor) livsstil är mer förankrad i realism än de flesta fiktiva karaktärer. Hon verkar trött, blaserad och ointresserad. Döden verkar vara det som ger livet mening.
Det som danskompaniet på Göteborgsoperan presenterar i sitt nya helaftonprogram, med titeln “Dust and unease” och “To kingdom come”, är verkligen ett tecken på den postapokalyptiska värld som vi nu befinner oss i. Oavsett om det är en naturkatastrof eller något annat, det som hände har lämnat efter sig många traumatiserade människor. Båda genrerna innehåller groteska och ibland farliga karaktärer.
Det finns ingen annan helt dystopisk kväll som erbjuds av Johan Inger och syskonduonen Imre och Marne van Opstal. Dessutom är det något som studsar runt mitt i allt sommarregn och den svällande värmen som finns nära. Kanske mest framträdande i framtida försök att samla och, om de lyckas, konstruera nya samhällen i ett solbelyst universum.
Brunnsgatan Fyra har förvandlats till ett gatucenter. En oregelbunden bula i taket kan ses i cellen. En liten svensk skog och orden “Här slutar den gemensamma stigen” visas tydligt i bakgrunden. Konstnären, författaren och dramatikern Marianne Lindberg De Geer gjorde mer än bara den sceniska designen för sitt senaste projekt “När skönheten kom till byn”, där hon återvänder till sin roll som världens mest kända flickrevoltör.
Första gången var 2009, med den korta videon 45 år senare, som ingick i Pippi Långstrumps utställning hemma hos Astrid Lindgren. Nu har hon tagit ner sagoformen till ett Norrmalms källarlokal. Här blir hon slagen av Eva Rexeds byråkratiska brottsutövare.
Det är svårt att undvika kopplingar till Pontus Stenshälls tid som konstnärlig ledare för teatern. Han svarar mot de konservativa förväntningar som ställs på scenen som en plats för klassisk dramatik genom att vädja till publiken i Göteborg med en uppsättning som gör mer än att bara förändra individers engagemang i det politiska systemet.
Den estetik som blev Stenshälls varumärke – en anti-delight-naturforskare i kanoniserad litteratur som nickar till tidigt 1900-tals avantgardism och folklore – är omedelbart uppenbar i stadens vitalisering. På breda dagsljuset måste den långa och den korta ligga sida vid sida med skarvarna.
Stark äter stark. Hos Shakespeare och i verkliga livet. Mats Ek inspirerades av den arabiska våren när han skrev sin tolkning av “Julie & Romeo” 2013, men han funderade också på hur unga kvinnor används som brickor för den patriarkala makten i många kulturer. Medan världen har förbättrats marginellt under det föregående decenniet, kan detta vara en anledning till att nykomlingarna på framgångspallen känner sig särskilt bittra och trötta.
Magdalena bergs karga, rörliga stigar utgör en labyrint för gängstridare och maktkampare. Tjajkovskijs samlingsalbum (jo, Ek plockar välvalda delar ur ryssens musik) presenterar en stämning som inte bådar gott. När unga omtänksamma hjärtan brister, som när Mercutio avrättas för homofobiskt hat, utspelar sig bisarra dramer överallt. För denna roll ger Daniel Norgren-Jensen en helt annan personlighet än Jérôme Marchand gjorde 2013. Hans dystra, svartklädda persona präglas av djup förtvivlan, även om han finner tröst i sällskap med.
