David Ritschard Familj – David Ritschard, den älskade countrysångaren, har snabbt rest sig från relativt dunkel till att bli ett känt namn. Han har släppt många väl mottagna singlar under sommaren inför sitt kommande septembersläpp, Blbärskungen. Arbetare samlades för en pratstund om amerikansk honky tonk, politik, alkohol och livets toppar och dalar som återspeglas i populärmusik.
Om innehållet i en skid kunde hällas upp i ett glas skulle David Ritschards solodebut 2019, Brobrännaren, innehålla lika mycket vin som tjära. Dessutom ett spott med några rejäla droppar klassicism.En fusion präglad av inslag av amerikansk bergsmusik, Björn Afzelius sluddriga berättande och Gram Parsons ljuvligt självreflekterande countrypop.
Nervösa Cadillacs, glittrande Nashville-koozies och kommunism med otroligt gripande berättelser om kampen för överlevnad. Att vara manlig är att göra rätt och inte göra något väsen av sig. Om hjärtesorg, oro, ångest och krossade drömmar. Både su och dus. Mycket skarp och känslig.
På många sätt är ordningen för hans skrifter en berättelse om mina egna senaste år. Påminner om förr sommaren, när livet rörde sig i en annan växel. När det hände förföljde hans musik mig på ett sätt som är nästan omöjligt att förklara. En jämförelse med fallincidenten, ett infekterat familjedrama och för många sena kvällar framför tv-apparaten hade satt allt på spel. Allt fint som byggts de senaste 15 åren ligger i ruiner. Räddningen var ett album som bestod av två spår som sammanfattade allt jag visste på den tiden.
Jag och min bästa vän gick upp och ner på samma vevadog om och om igen. Hon var vacker, men hon kämpade för att hantera livets utmaningar. Ibland verkade det som att hon levde för länge, och andra gånger verkade det som om hon inte levde alls. David Ritschard skrev en låt om henne och människorna hon lämnade efter sig, människor som alltid har varit och fortsätter att vara en stor del av hans liv. Låten släpptes nyligen som leadsingel för Ritschards nästa album, Blbärskungen. En vacker berättelse om att gå vidare efter att ha förlorat någon du älskar är vad du får när du läser NWhen You Move. Hur tacksamhet uttrycks när allt kokar över.
I ett mejl till David avslöjade jag att ämnet för vårt samtal var vår vänskap medan vi förberedde oss för intervjun. Telefonen ringer alltid kvällen innan vi ska träffas. Han förklarar att han lätt blir nervös.
Jag är lite ambidextrous när det kommer till kroger, så jag håller mig i stort sett till en plats och går aldrig, och de öppnar inte förrän jag är sexton. Ge det en chans att ses istället, så kommer han att sondera och prata vidare.
Vänligen svara på mina frågor. Vilket ämne rapporten kommer att fokusera på. Min personliga koppling till dem han sjunger om. Det som jag tänker på att lyssna på musik. Om en och en halv dag ses vi. Så långt inom ribban som kan bestämmas. Undanskymt. Kvavt och ute i klibbiga hettan hänger sommarsceptern i luften.
Mitt liv kändes som den sista anteckningen på din sista skidåkning förra året vid den här tiden, som en Hank Williams-referens. Du har en talang för att sätta ord på mycket djupa känslor. Den stora majoriteten av mitt skrivande är inspirerat av antingen mig själv eller någon nära mig. Jag har också haft en fruktbar relation med Agnes Nalle Odén, inspirationen bakom alla mina produktioner, under de senaste två decennierna.
Så även om vi har haft våra tuffa patchar kommer nästa skiva att innehålla betydligt mindre skilsmässodramatiska ögonblick. Ingen av texterna är promemorior, men jag hittar inte heller på saker. Tack vare Gud och min familjs stöd har jag lyckats undvika några större personliga tragedier, men det är omöjligt att undvika att bli påmind om dem varje dag. I inga osäkra ordalag har det senaste årets kaos inte lagt sig ens under sin sjunde månad. Jag har gjort den snabba matematiken om katastrofer och siktet inställt på närmaste kretse för nästa stopp.
Om det en vacker dag känns lite för bra då tänker jag “att snart smäller det”. På det sättet tycker jag att jag är mest energisk av den lågmälda rutinen i det dagliga livet, när jag inte tvingas tänka för djupt eller känna för starkt. Jag har burit med mig den känslan av kristet engagemang under lång tid, och det har format min musikaliska känsla. Jag tycker att det låter som ett stort jobb.
Sant kanske, men jag tycker att det är helt vanligt. När det gäller känslan av att katastrofen lurar runt varje hörn, har jag lärt mig att tämja den genom prestation och hårt arbete. Absolut inget jag vill rekommendera till någon annan. Jag brukade bara laga mina egna sår och behandla mina egna sjukdomar, men nu är det ett sätt att leva. En våg av energi genom systemförändring.
Musik har varit något av en logistisk utmaning för mig, men samtidigt har jag vissa musikaliska behov. Även om jag har haft det som ett halvtidsarrangemang i många år (om tid är inräknat) har det kostat mig mer än det har tagit in. När jag sitter fast på mitt kontor i två timmar på en torsdag veckan innan, vet att det inte betyder någonting. Mellan arbetsplatsen och Medborgarplatsens tunnelbanestation, ett avstånd på cirka 700 meter längs Folkungagatan. Var och när jag spelar är jag den napolitanska versionen av Maradona (skratt), men ingen annanstans.
David Ritschard har jämförts med en uppdaterad Alf Robertson av vissa. Han komponerar sånger om bortglömda män och ett bortglömt Sverige. Det är sant att “country” på svenska inte precis är banbrytande, men det är något med hans författarskap som verkligen fastnar. Det verkar lite för normalt. Hans förtjusande kvalitet, tillsammans med övertygelsen om att varje text är sann, gör hans framträdanden oförglömliga.
Bluegrass-musik var den första musikgenren som dök upp i slutet av artonhundratalet. Jag och några vänner såg precis 1967 års version av Bonnie and Clyde-bilden och jag kom på mig själv med att nynna på partituren. Det fanns inget som världens hårdaste musik, säger David, medan han beställer mer vin.
