Amat Levin Föräldrar – Amat Levins första roman, Slumpens barn, är full av situationer som illustrerar den speciella form av rasism som oproportionerligt drabbar svarta män. Som ett exempel, första dagen i skolan på stra Reals gym kan en ny elev fråga en veteranstudent.
Eller, när Levin får jobb med att sälja teknik vid kungens hov, säger chefskocken: “Josatteh, innard du börjar kan du bara klippa hret ocks, s kör vi sen.”Ändå är boken också så mycket mer. Det är en riktigt personlig och gripande berättelse om att lära sig om den plats du har rötter i men vet lite om. Att försöka laga staket med fadern som borde ha varit den som förmedlade visdom men som faktiskt aldrig upptäcktes.
Levin lyfter fram viktiga ögonblick i Gambias historia, inklusive Mali, den transatlantiska slavhandeln, brittisk kolonialism, diktatorn Yahya Jammehs brutala styre och den nära relationen mellan Sverige och Gambia (boken har titeln “The Uncanny Tale of When Sweden Met Gambia” ).
Det är fascinerande att följa Levin när han ger sig ut på en resa för att lära sig känna sin egen arv, ett uppdrag som får ökad dramatik när hans bästa väns flickvän avslöjar att hon är gravid en morgon. Hans barn får inte växa upp med samma känsla av saknad som han känner, som om de saknade en viktig del av sig själva.
På denna resa följer vi med honom på hans första resa till Gambia sedan han var ett litet barn. Precis som resten av boken är epilogen väldesignad, och trots min bristande erfarenhet i södra Afrika känner jag att jag kan få en känsla av landets rikedom (Gambia är ett av världens rikaste länder) samt dess gästfrihet och generositet av att läsa den.
För att bättre förstå de identiteter och berättelser som både är en del av och en produkt av relationen Sverige-Gambia har Levin tagit med ett antal intervjuer med och porträtt av svenskar i sin bok.Det faktum att han ger människor som talar från positioner långt långt från den identitetspolitik som tenderar mot narcissism och fucklessness fördelen av tvivel borde ge honom extra trovärdighet. Resultatet är en tredimensionell bok, snarare än en tvådimensionell.
Den boken är vackert komponerad och professionellt utgiven. Levin är medveten om sina egna fördelar, som sin ljusa hy, sin uppväxt av en vit svensk mamma och sin universitetsutbildning. När han reser till Gambia kommer han att vara både en “afrikansk bror” och en “rik europé”.
Allt från det privata till det politiska till de många olika religiösa övertygelserna flätas samman på ett harmoniskt sätt som tjänar sitt syfte.Slutligen, när väskan ska knytas ihop är det något som inte förändras.I en rörande scen är vi på höjdpunkterna: föräldrar och barn ska kommunicera direkt för första gången. Varför tog inte pappan ansvar för sitt barn.Varför introducerade han honom inte till den gambiska kulturen och lärde honom Wolof. Varför försvann han under så långa perioder.
Hans pappa pratar skräp: han flyttade familjen till Gambia för att svenskar är ett gäng som är tufft att komma överens med, och sedan hamnade han i ekonomiska svårigheter. Allt detta kan vara mycket vettigt, men i mina öron låter det också som en man som gör ursäkter. Mamma kunde inte ha haft det tuffare med en inkomst, en barnkull och en skakig ekonomi. Ändå blev hon kvar där hon var, som kvinnor brukar göra.Ändå håller Levin med om hela omfattningen av faderns förklaring, och paret försonas så småningom.
I vilken utsträckning har författaren till detta stycke tvingats be om ursäkt? Är det för att söner blint lyder sina fäder i patriarkatet? Eller handlar det om rasismen hos de med låga förväntningar? Om det hade varit fri skönlitteratur snarare än seriös självbiografisk rapportering, kunde boken ha klarat sig bättre.
Det är inte direkt manligt att ge en utstött pappa fler chanser, men det finns en viss djinness att göra det. Problemet är att Levin misslyckas med att ta med läsaren på resan; Jag fann mig själv uppslukad nog av Levin av den korta men resonanta förändringen i huvudpersonens ansiktshår under bokens gång att jag nu kan urskilja skillnaderna mellan hans fingrar.
Bokens lyckliga slut beror på min tilltro till att Amat Levin skulle dyka upp där för sitt barn och lära honom vad han behöver veta för att känna stolthet över sitt arv.Svart historias huvudman, det skulle vara jag, Amat Levin. Min första roman, “Slumpens barn: den udda berättelsen om när Sverige mötte Gambia”, kommer ut i april 2020 och jag kommer att ha varit journalist och författare i tre år. Våren 2022 släppte jag bokversionen av Svart historia och håller just nu på att bearbeta den till en podcast.
Målet med hemsidan, Instagramkontot, boken och podden är att bidra, hur blygsamt än, till att bredda bilden av Afrika och diasporan. I den här artikeln kommer du att lära dig mer om konceptet som driver denna webbplats.Den bästa litterära trenden under de senaste åren har blomstrat i Afrika söder om Sahara.
Från Petina Gappahs romansamling “Rotten row” (2016) till Namwali Serpells gnistrande debutroman “Den gamla driften” som publicerats under sitt femtio år, skriver en ny generation författare uppvuxna eller utbildade i Europa och USA om migranters och USA:s upplevelser. de kulturkrockar som blir resultatet.
Svenska skönlitteraturen har saknat denna trend alldeles för länge. Ändå, som framgår av journalisten Amat Levins personliga fackbok om relationerna mellan Sverige och det lilla västafrikanska landet Gambia, är synen som tar sikte på den nuvarande postkoloniala tidsåldern av floden Ytan och berättar en annan och ofta transnationell historia nästan frånvarande.
Det är möjligt att Levin själv är “slumpens barn”, född av en gambisk pappa och en svensk mamma. Eller kanske är det hans nyfödda son som har fått Levin att dra fram plånboken och börja gräva i trädgården efter grönsakerna som han har så starka känslor över. Det är tankeväckande och känslosamt.
