Alexander Ekman Pojkvän – Alexander Ekman, född 1984 i Stockholm, utbildade sig på Operans Balettelevskola 1994 till 2001. Han uppträdde där 2001 och 2002, och fortsatte sedan med att dansa med Nederlands Dans Theater II (NDT II) 2002 till 2005. Han samarbetade med koreografer som Ji Kylián, Hans van Manen, Nacho Duato, Johan Inger, och Mats Ek under sin karriär som dansare.
2005-2006 uppträdde Alexander i Cullberg, där han vann sin första genombrott som koreograf med företaget The Swingle Sisters vid den internationella pristävlingen för koreografer som hölls i Hannover samma år. För samma verk fick han även specialpriset av kritikerjuryn. Han var en av tre dansare från Cullberg som skapade ett stycke som hette Okänd Art. för 2006 års föreställningar i Stockholm och Malmö av projektet Cullberg Växtverk.
Samma sommar 2006 skapade Alexander koreografi, scenisk design och musik till Flock Work för NDT II, som hade premiär i november samma år och blev hans internationella genombrott som koreograf. Sedan dess har Alexander skapat verk för Nederlands Dans Theater, Rhen-operan i Frankrike, Bernbaletten och Ballet Junior de Genève i Schweiz, IT-Dansa i Spanien, Islands danskompani och Göteborg Operabalett, Operan i Stockholm och 59° Norr i Stockholm.
Ekman bidrog även med lite koreansk kalligrafi till Cullbergs 40-årsfirande 2007 och några dansinstallationer som var hans födelsedagspresent till Moderna Museet när han fyllde 50 år 2008. 2009 skapade Alexander Ekman hyllade videoprojektioner för Mats Eks iscensättning av Roland Hold Schimmelpfenning Plats på Stockholms Stadsteater. Världspremiären av Alexander Ekmans första dansfilm, 40 M UNDER, ägde rum i Stockholm i mars 2010.
Sommaren 2010 har han uruppförande av två verk: ett för Cedar Lake Dance Group i New York och ett för GöteborgsOperans Balett. Hans stilkaktusar, gjorda för NDT II vintern 2010, gavs som en gåva av Drottning Beatrix från Nederländerna till Operahuset i Oslo under ett statsbesök. Från 2011-2013 tjänstgjorde Alexander Ekman som NDT II-huskosmograf. Distraktioner uppstår nästan alltid, oavsett vilken typ av scenframträdande man går på (rockkonsert, teater, dans, musikal, cirkus).
När natten faller glider ens tankar iväg till någon annan plats. Flera detaljer noteras i minsta detalj i tagningen. De runt omkring dig agerar subtilt och obehagligt. Kanske är människorna framför dig för schampo. Lite schampo har använts alternativt. Någon i rummet påminner dig om en gammal vän.Och slutligen, man stannar inte i det rummet särskilt länge. Falskt skingras. Närvaron stiger. Tankarna flyger iväg till jobbet eller skolan eller till Ica för lunch med en inköpslista i handen när kvällen är slut.
Men det finns privata glimtar när en scen skapas för allt omkring oss för att upprätthålla vår existens. På natten är scenens händelser så melodramatiska, spända och chockerande att det är omöjligt att inte vara helt uppmärksam.Jag har personligen upplevt detta flera gånger på konserter. Svenska rockbandet Ebba Grön, inklusive Thström på mikrofon, är ett bra exempel. Det fanns inget annat när Ebba Grön kom till platsen i slutet av 1970-talet. Varaktigheten av ens tankar var mindre än en sekund. Det handlade om fullständig närhet.
Senast jag såg något liknande var i april 2015, då Kungliga Baletten framförde Alexander Ekmans koreanska bearbetning av Shakespeares “Midsommarnattsdröm” på Operan i Stockholm.Komedin i “Midsommarnattsdröm” är baserad på verk av William Shakespeare, men en målning av en afghansk katt antydde en omisskännligt svensk twist.
Ett minne av svenska julsånger
Det tog mig en minut eller två efter att röda mattan kom på premiärkvällen innan jag slutade tänka på något annat. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Jag har inte drömt om något liknande.Scenen var fylld av krokodiler som dansade i taket. Tonvis med hö massa.
Hö som steg upp i himlen, slog i marken och blev en integrerad del av rytmen. Musiken som dansarna rörde sig till var helt oväntad, fräsch och spännande, samtidigt som den var helt organisk och självförklarande. Den häpnadsväckande synen av något så banbrytande förstärktes av det faktum att det skapades av ett företag som har funnits sedan 1773, vilket gör det till ett av de äldsta i världen.
När de dansar står dansare vanligtvis på tårna, även om det kan tolkas som ett försök att sträcka sig ännu längre för att nå nya höjder. Alla stod i kväll. Mikael Karlssons musik. Anna von Hausswolffs “Drömmen”. Det hela känns som ett verk av män som har lagt ner sin egen tid och kraft.
Alexander Ekman är ett känt namn i den internationella dansvärlden, ungefär som Max Martin är i popmusikens värld eller Mikael Jansson i modefotografiets värld. Hans namn dyker upp om du lägger ihop de två största koreanska stormarknaderna i världen just nu. Naturligtvis, även om du begränsar dig till fem.Även långt utanför dansens rike har hans verk gjort intryck. Beyoncé hämtade inspiration från en scen i sin tolkning av “Svansjön” på Oslooperan 2014, då han hällde 8 000 liter vatten över scenen.
Förra sommaren gick jag på en av de många återkommande föreställningarna där Alexander Ekman gjorde om “Midsommarnattsdröm” med en skådespelare av fräscha dansare. Efter 2015 års premiär såldes alla biljetter slut direkt, därför fanns det en enorm efterfrågan på fler möjligheter att se filmen.Även om jag var bekant med verket var det som att få min första inblick i var koreansk grafittikonst faktiskt tar vägen.
Medan vi var ute och åt lunch några dagar senare erkände Alexander Ekman: “Jag gråter faktiskt när jag tänker på premiärkvällen av ‘Midsommarnattsdröm’.” (En helt annan innebörd här.) I nästan två decennier har jag arbetat med detta, så jag vet hur smidigt det går. Livet är väldigt känsligt. Det är många myror som behöver vara där. Alla på bänkarna runt mig gjorde inget annat än att sitta och sova.
