David Ritschard Fru – David Ritschard räcker upp händerna, kämpar till fronten och låter publiken bua på honom. Konserthusets kapacitet på 2 000 personer gjorde en stark skdarskaran för honom i handflatorna. En sluter ögonen som heter David. Platsen är i södra Stockholm vid Fllan. Våren 2022. På bara ett år har David Ritschard rest sig till att bli en av Sveriges mest älskade och kritikerrosade unga musiker.
Albumet Blue Bear Skungen släpptes sommaren 2021 och innehöll flera hitsinglar. Ett växande antal skara-älskare har utan tvekan upptäckt honom innan nu. 2019 släpper hon sitt första soloalbum, Brobrännaren, efter flera års hårt arbete som medlem i bluegrass- och countrybanden Spinning Jennies och The Greenline Travellers.
Men med Blbärskungen föll det på plats för gott. Det ansågs vara “årets album” av Aftonbladet och “helt enkelt briljant” av DN. Att bara välja två instanser från floden av goda ord i pressen. Något hände först och främst med allmänheten. Fanbasen var synlig från alla håll eftersom den började som en tjänst för en liten kung eller drottning. Män i alla åldrar och samhällsskikt strömmade till konserterna för att höra om denne mystiske man från Björkhagen.
När Ritschards turnékamrater Bob Hund sjunger, “Rösterna blir fler, karaktärerna färre”, kommer fler karaktärer att dyka upp. Uppståndelsen som orsakades av Davids utbrott fungerade som en tillrättavisning mot senatens beslut. Många blev blåsta av Hans generositet, öppenhet, kvickhet och självständighet.
Ändå fokuserar de flesta låtarna inte på David Ritschard själv utan på människorna han sjunger om. Något som fyller hans tankar, fantasi och berättelser. Ofta tillägnad en arbetarverklighet som annars inte utmärker sig i svensk musik. Tecknade även med särdeles skicklig poetisk precision och medmänsklig värme.
Det är dags att ge sig ut på vägen igen till hösten efter att ha tillbringat sommaren med att delta i den tumultartade Kalasturnen. I samband med detta släpps en ny EP med titeln “Rockbotten” i oktober. Tre på varandra följande konsertkvällar i Stockholm avslutar turnén. David Ritschard kommer att bäras högt och långt av allmänhetens händer.
David Ritschards album “Blobärskungen” var decenniets mest kritikerrosade släpp. Han hamnade i topp på listan över de bäst klädda svenskarna förra året och han kan mycket om Torsby och rödvin, samt hur det känns att åka på häst.Karlstad kalas bar har bjudit in honom.
Han har blivit en integrerad del av den svenska countryscenen. David Ritschard sjunger på talarstolen med säker hand och brukar vara på gång någonstans i sina låtar. Det kan handla om en spännande resa genom hela Sverige (som i singeln “Sverigerocken”), eller så kan det handla om en nedgång i en liten mans liv (som i duetten “n gr det vgor”), sjungen med Frida Hyvönen .
Han är en infödd stockholmare med ett mildt uppträdande. Drack aldrig inne på tulpanfälten och hängde med andra fans av country- och bluegrassmusik i Torsby en bra lång stund. Samtidigt är han inofficiell Bajen-ambassadör och landade nyligen på listan över de bäst klädda männen i Sverige som tidningen Café sammanställt.
Trots (eller kanske på grund av) sin sida och mustasch ser han mer ut som den amerikanske skridskoåkaren Dennis Franz (av TV-klassiker som “Spanarna p Hill Street” och “P spaning I New York”) än någon annan traditionell scenstradör. På scenen bär han inte någon form av atletisk kläder.
När David Ritschard hade stönat in i telefonen, “Åh, nu kommer knivarna, smekmnaden är över”, säger han. Han har lyssnat på en fantastisk förhandstitt på hans senaste framträdande i flera minuter innan vi hör av honom. Recensentens tid på etablissemanget förkortades när han översvämmades med så mycket extraarbete att han fick lämna. Utmärkta förhoppningar! Fascinerande att framgången i beroring överhuvudtaget finns.
Jag har faktiskt rest till norra Sverige flera gånger med mitt bluegrassband. Jag har alltid känt mig hemma i området mellan Torsby och Sunne, där djupa rötter kan finnas i de musikgenrer som står mig närmast: country, bluegrass och rockabilly. Musikern och arrangören Daniel “Baloo” Höglund är en av mina vänner där, och han hälsar alltid på folk med ett fast handslag och en vänlig famn.
– Hm. (väldigt lång paus) Det har varit ganska skönt. Det är dock alltid under kontroll. Det var inga missöden, men arbetarna på traktorerna visste precis hur de skulle fira. Om jag får säga det själv. Rätt njutbart, inte minst för att det ger en möjlighet för stockholmare och värmlänningar att knyta an till en gemensam uppskattning för musik. Det är väldigt stimulerande.
Jag kommer att hantera komplexiteten där. Eftersom jag kommer från Huddinge hänvisar folk ofta till mig som “lantis”, ett lite sarkastiskt smeknamn.Herregud, ja. Det fanns inga tecken på hennes ankomst som jag kunde se. Men för mig föll det sig naturligt; Countrymusik har varit min ton i flera år, och sportiga, spännande kläder är en naturlig förlängning av min personlighet. Antingen ska man trava eller så ska man inte.
Jag tror på värdet av att känna sig kunglig. Detta går längre än att bara försöka “knä upp” på egen hand. Först klädde jag mig som en cowboy.Det är så. Jag tyckte att det var avgörande att vara taktfull. Genremässigt. Nuförtiden tycker jag att det är jättebra att folk inte kan märka mig med ett enda ord. Det ger mig förtroende för min förmåga att leda. Också musikaliskt. Jag känner inget behov av att behandla det som om det skrevs 1962. Det var då det var äldre. Men eftersom det är så utmanande att replikera originalet har det blivit en återanvänd relik.
– Min mormor Ingrid, som var en av mina närmaste vänner tills hon nyligen tragiskt gick bort, tog med mig ut på några skillingtryck och en vandring. Dessutom finns det en berättelse om denna historia inom traditionen. I samma veva som amerikanska cowboyballader. Ändå kämpar jag för att berätta sanningen, därför lutar jag mer åt anekdotiska bevis om du ursäktar min slang. Jag blir ofta grillad för mitt skrivande, men jag skulle vilja ha lite andrum. Annars kommer jag att lämnas i mörkret om du ska betrakta detta som en dagbok.
