Emma Hamberg Patrick – Det är Patrick Bratts pojkvännen, och 50-åriga Emma Hamberg känner sig både kul och klok och sprudlande kär. Dessutom har hon upptäckt “glipan”, denna vackra och hittills okända tid i hennes liv. Hans senaste feel-good-romans, Je m’appelle Agneta, är en fröjd för medelålders läsare. Ett pampigt gammalt kloster klädt i kristalltroféer och leopardmönstrade mattor, komplett med en teater, ett atrium, en pool och en gammal sköldpadda som slingrar sig genom fina möbler och statyer av män. Vad författaren Emma Hamberg stötte på när hon följde med sin älskade Patrick Bratt till Provence för att ta hand om sina gamla franska morföräldrar.
Den platsen är bara fantastisk. Emma, en nyligen 50-årig änka, avslöjar att hennes bror och hans partner köpte detta homosexuella paradis på 1980-talet som en “fuck off” för deras familj och vänner som vägrade acceptera deras sexuella läggning. Emma var så påverkad av kloosten att den blev en huvudperson i hennes senaste roman, Je m’appelle Agneta. I boken bor Einar på klostret; han är en klok gammal munk som klarar sig på berättelser från de gångna glansdagarna men som fortfarande har hopp för framtiden.
Einar är i sin tur baserad på en svensk man som berättade om sitt liv. Jag har använt hans bakgrund i stor utsträckning. Och så började jag föreställa mig vem som skulle ha turen att hamna i Provence med honom. Och så dök Agneta upp, som Emma berättar.Ett utdrag ur Emma Hambergs roman Låt mig presentera mig själv; jag heter Agneta.
Agneta, som snart fyller femtio, bor i Sollentuna med en man som inte alltid delar hennes passion för skaldjur, vin och fransk tv. Barnen är borta och arbetet på Trafikkontoret är tryggt och säkert men inte riktigt spännande. Dagen är helt enkelt väldigt grön. Agneta ser en annons i tidningen en dag. En äldre person i en liten stad i Provence hoppas att någon som talar svenska kommer till hans räddning.
Många fram och tillbaka senare gör Agneta det ansvarsfulla och bokar ett flyg. Enligt Emma glider verkligheten fantasin över hennes fingrar konstant, och hon älskar det när de äntligen träffas. Mycket som hennes karaktärer är baserade på riktiga människor, älskar hon att införliva detaljer från sitt eget liv i sitt författarskap. Hon har alltid velat flytta utomlands också. Jag svarade på en annons i Södermalmsnytt för några år sedan.
Direkt efter att ha läst att en kvinna i Paris letade efter en äldre au pair till sina barn såg jag mig själv skriva “Jag kommer!”Som ett resultat av sin forskning har Emma Hamberg lärt sig hur bra medelåldern kan vara.När hon diskuterar sin bok och nästa fas i sitt liv, som hon refererar till som “glipan”, busar Emma Hamberg. Hon bifogade följande bildtext på ett hysteriskt sätt till en Instagram-bild på sig själv och Patrick när hon var ute på ett parisiskt kafé:
“Varför berättade ingen för mig om glipan? De där få åren däremellan. Där man anses vara ung vuxen men inte gammal. Där det finns stora barn men inga små. Där kommer du att vara lika charmig som en 25-årig- gammal, men tusentals gånger närmare hemmet. Där är du en hip katt som har funnits ett tag. Men en kyss i Paris känns alltid som första gången.
Att tala i tungor av magi, eller glipan. Varför uppträder alla stora musikaliska akter på natten den här veckan.Att vara femtio är den nya tjugoett. Istället för att hormoner kommer till dig försvinner de från dig. Kroppen förändras, identiteten går förlorad och bantningen sätter in. Men samtidigt känner jag en känsla av ånger över att inte vara fruktbar längre och inte kunna göra ens lite av det jag vill göra igen.Lyriskt, “det är den känslan jag vill förmedla i Je m’appelle Agneta,” sa Emma.
Emma Hambergs liv har dock inte alltid varit en bädd av rosor. Hens tidigare make, Agi Lindroth, dog 2005 av ett virus som skadade hans hjärna och lämnade honom med kronisk epilepsi och minnesförlust. Efter 20 års äktenskap – varav två var fördärvade med sjukdomar – insåg Emma att hon behövde göra några förändringar. Hon blev vårdare och ensamstående förälder. I sin självbiografi från 2019, Resten av allt är vrt, berättar Emma om sina upplevelser i kriget i skyttegravarna, samt sin blomstrande relation med Patrick.
De träffades för första gången 1986. Vid femton års ålder vann Emma en resa till Paris i en tv-triviatävling. Patricks pappa var reseledare för dagen och Emma satt i passagerarsätet fram bakom den några år äldre Patrick. Tre år senare fick Emma veta via en vän att Patrick också var nygift, och hon meddelade omgående nyheten på Facebook. De träffades äntligen på en fest, och alla Emmas känslor fanns kvar. Dessutom var de på dåligt humör! En betydande mängd tid omvandlades till ett nytt perspektiv på livet.
Men det faktum att Emma nu känner en sådan brinnande vilja att leva har ingenting att göra enbart med hennes nyvunna tillgivenhet. Patrick, å andra sidan, är lika avkopplande som en koala i den här soffan. Jag skulle bara säga att allt handlar om hur jag förändrades och kom tillbaka till mig själv. Mitt i kaoset, säger hon, stod hon inför ännu en stor vändpunkt i sitt liv.
Avgörande för Emmas omvårdnad är dessutom sårbarhet, vilket hon tolkar som en dygd. Hon njuter av långa promenader med sina vänner och att vara värd för middagsbjudningar när hon inte sitter inne i lägenheten och skriver. Förutom “glipan” är “Je m’appelle Agneta” en uppmaning till vänskap. Agneta och Einar blir nära vänner genom hela boken, och i den lilla staden utvecklar hon även känslor för den karismatiske barägaren Fabien och den varma och generösa Bonibelle, som säljer vackra underkläder på en sportbar.Boken är också en hyllning till den moderna medelålders kvinnan. Man anses gammal och klok med några snaskiga rynkor när de når 70- och 80-årsåldern.
