Göran Stangertz Barn – Hon är längre än mig, 53-åriga Kajsa Ernst. Det händer inte så ofta, men när vi vill ta en selfie blir det riktigt märkbart. Jag är hela 180 tum lång; den kortaste person jag någonsin träffat var 178. Platsen är Stockholmshotellet Sergel Plaza. Vi får var sin kaffekanna.
Hon hade en mindre idealisk uppväxt i en medelklassfamilj trots att hon föddes i Göteborg och hade två halvbröder, som hon uttrycker det.Mamma var utåtriktad och pratsam när hon var ung; hon arbetade som resebyrå och sålde sin sons konstverk. När Kajsa började på Nöjesteatern i Helsingborg efter gymnasiet flyttade hennes familj dit.
Hennes första filmroll var i “Tomten är långt till alla barnen”, och hon har sedan dess medverkat i de kritikerrosade filmerna “Miffo” och “Masjävlar”, för vilka hon fick en Guldbagge för bästa kvinnliga biroll.Kajsa hade en god vän och arbetskamrat i Göran Stangertz, direktören, under året. De hade sett många människor tillsammans, studsat idéer från varandra och diskuterat olika utmaningar och projekt. Han var väldigt generös och relationen var hjärtlig.
Han hade precis blivit nykter och vi pratade mycket, men jobbet kom först. Men han ändrade sig efter det, och vi började dejta. Efter att ha startat sin resa för tjugo år sedan har Kajsa upplevt den lyckligaste perioden i sitt liv.
Det var fantastiskt. Vi väljer alltid varandra. Min kärlek till honom fyllde hela mitt liv. Vi skrattade så mycket och trivdes så bra. Han hade redan tre barn med andra kvinnor, så jag bestämde mig tidigt för att jag aldrig skulle gå med i deras led. Det var inte en prioritet för mig, men det betyder inte att jag ogillar barn. Jag växte upp på rätt sätt, fortsätter hon och sänker sig tillbaka i soffan.
Han försökte först slashing och cell gifting, med viss initial framgång. Göran hade en riktigt optimistisk syn. Jag trodde att allt skulle fungera bra, men det visade sig vara en katastrof. Han tillbringade sina sista dagar på ett hospice och vi fick veta att han inte skulle klara fyra veckor. Jag slutade jobba, vi gjorde klart allt, han öppnade dörren och jag släppte honom.
Vår mellanmålstid är över. En grupp män i mörka kostymer sitter mitt emot den smala bänken. Kajsa fortsätter, “Jag är så otroligt tacksam för det vi fått.” Jag bestämde mig för att fortsätta, acceptera att han var borta. Och jag jobbade mycket – kanske för mycket.
Jag började gå på promenader, laga mat från grunden och träna med personliga tränare som alla var otroligt omtänksamma mot mig. Jag åkte till Spanien med min vän Göran och vi åkte på en skåpbilsresa hela sommaren. Nu gjorde jag det på egen hand. Och jag åkte till Indien. Sätt ner mig på stranden och jag stannade där.
Ett antal av hennes vänner kan räknas på en hand. Hon har förändrats, och hennes hus har blivit hennes slott. Känner mig mycket lugnare, som om allt skulle lösa sig. Vi var tillsammans i sju år, så det är förståeligt att ingen av oss har någon aning om hur förödande det är att förlora en älskad. Annars hade vi aldrig älskat eller släppt in någon i våra liv så fullständigt. Jag vet att jag inte vill vara ensam, och jag hoppas få träffa någon snart som känner likadant. Flera saker i livet kan gå fel.
Kajsa måste gå. Vi skrattar och jag öppnar locket på min bärbara dator för att börja skriva. Det är inte lätt för tangenterna att tappa trassel. Skridskoåkaren Göran Stangertz hade ingen aning om hur sjuk han var förrän han gick till doktorn med blodig näsa. Han gick bort tragiskt den 27 oktober 2012, 68 år gammal, mindre än ett år efter att ha fått en cancerdiagnos.
När vi blev tillsammans sa jag till honom: “Jag tillbringar hellre två år med dig än trettio med någon annan.” Och jag skaffade själv ett par, som Hustrun Kajsa Ernst berättar i slottets Stjärnorna. Skadespelaren Göran Stangertz var en oumbärlig del av svensk teater i decennier. Han spelade huvudrollerna i 1990-talets filmatisering av De sju dödssynderna av Richard Hobert, regisserade uppsättningar av Lars Noréns pjäser i Malmö och var teaterns konstnärliga ledare under många år i Helsingborg.
2005 fick Göran Stangertz kontakt med Kajsa Ernst, en före detta klasskamrat och nära vän från sin universitetstid. Efter att ha dejtat i två år knöt paret äntligen knuten 2009.Det var min djupaste och enda kärlek fram till den punkten. Jag började med Göran. Jag blev kär i honom, och han blev kär i mig, som Kajsa Ernst beskrev i SVT:s Stjärnorna p slottet.Kajsa Ernsts vaktmästare dog i cancer.
Paret var väldigt snälla och lyckliga tillsammans. Men efter några år i branschen började Göran känna sig och kunde inte förstå varför. När han slutligen gick till läkaren undersöktes han och två dagar före juldagen 2011 fick han veta att han hade dödlig cancer.Paret var väldigt snälla och lyckliga tillsammans. Men efter några år i branschen började Göran känna sig och kunde inte förstå varför. När han slutligen gick till läkaren undersöktes han och två dagar före juldagen 2011 fick han veta att han hade dödlig cancer.
Behandlingar var värdelösa och i september 2012 fick Göran och Kajsa Ernst det förödande beskedet att läkare inte kunde göra något mer för att rädda deras son. De sista dagarna tillsammans spenderade paret så mycket tid som möjligt tillsammans och Göran såg till att allt var i sin ordning innan han åkte. Den 27 oktober 2012 somnade Stangertz.
Det är förståeligt att ingen vet hur illa det är; annars skulle ingen någonsin gå in i ett förhållande. Det var min kille, min Göran. Det var en särskilt slät bit transplantat. Det var en mörk, mörk oro, och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mitt nästa steg, sa Kajsa Ernst i ett SVT-program.
