Jack Vreeswijk Barn – Född i Stockholm 1964 på Södersjukhuset. Första året i Mosebacke bodde jag på Svartensgatan; Jag minns ingenting från den tiden, men min mamma pratar fortfarande förtjust om det.Framgången kom äntligen för min gamla smällning med anka och bacon. Plankorna rullade in som en å och det som varit en liten tvåa på södra sidan utan vatten är nu en spjutspets trea på Saltvägen 14 utanför Hökarängen. Nu en lugn och pittoresk förort till Stockholm.
1972 åkte Farsan till Nederländerna för en kort period av så kallade “skattetekniska skäl”, och jag följde med för att lära mig språket och få en känsla av hur enorm min familjs utökade familj verkligen är. Trodde jag skulle hänga där i ett år, men det blev 10. Det var väldigt enkelt för mig att få förbaskat där nere.
Jag flyttade tillbaka till mina föräldrar ett tag 1982 efter en utlandsvistelse. Man, som alla andra barn med ett musikintresse, spelade på ett garageband eller en synthesizer iförd en svart luvtröja och små svarta tofflor. Mitt första band bildades av min kusin Michael Engström och hans fru Fulihufvet. Vi kan med stor tillförsikt säga att framtiden för bandet inte var så ljus, och att det inte blev en lång saga. Bandet bröts upp 1985 eftersom dess medlemmar var tvungna att teckna ett skivkontrakt med ett företag som hastigt och humoristiskt hade blivit nedstämt av en tävling. Som ett resultat andades alla medlemmar tungt.
Eftersom han varit bortglömd tidigare och precis lyckats få ihop allt i tid till brödfödan, grät jag tårar när farsanhunden hösten 1987. Antalet stunts han utförde för att få hem bacon är svårt att räkna ut.Eftersom han inte ansågs vara på rätt plats vid rätt tidpunkt tryckte Skivbolagen ner magen en hel del. Fiskmarknaden låg så långt bort att nästan all fisk var död av exponering för köldskador. Hans svåra livsstil i mitten av 1970-talet tyngde honom lite, om man skulle vara välgörande. Däremot hade han spelat i så många stlar till skivbolagen vid den tiden att man rimligen kunde dra slutsatsen att det hade utvecklats en viss goodwill mellan de båda parterna. Så det skulle inte bli…
När han drev på rann dock goodwill från både skidföretag och media som en flod i Tibet. Jag bestämde mig för att slå mig ner med en kamrat som ägde en liten bar i Puerto del Carmen, Lanzarote, när bruket av direkt kremering blev normen.
Jag stannade i ungefär fem månader, kanske längre men jag kommer inte ihåg. Jag hjälpte till att höja ribban i alla fall, och sedan sänkte jag den själv; Jag kom hem sommaren 1988, och sedan dess har det inte funnits så mycket att skriva om sedan 1994…..om ni måste veta.
Gjorde en turné med fiskegillet sommaren 1994 och som ett resultat skrev vi kontrakt med Sonet. Den första volymen, “Är i mitten”, publicerades 1995 och firas med mycket jubel och rapningar. Jag är väldigt stolt över henne nu, trots att jag kan ha agerat lite konstigt när det gäller min medieexponering (som, innan bandet hoppades över, var bland de hårdaste i branschen).
Alla dörrar var öppna, men när skidliften faktiskt inte klarade försäljningskraven (som då var ganska höga) smällde de igen. Det var så enkelt som att dra Mats ur skolan och sätta igång direkt, och när tiden var inne undvek Love och jag varandra på mls visfestival den sommaren.Mötet med Love inspirerade till en individuell musikalisk renässans. Vi var som sagt tvungna att sätta igång direkt, och därför gjorde vi inga konsertuppvärmningar. Det blev en snabb pubrunda, lunchbuffé och pizzafest.
2004 kunde jag, tack vare Roffe Wickström, som också producerade det kommande albumet, säkra ett kontrakt med MNW. Den hette “Underbart”, och jag tror fortfarande (lika starkt som jag gjorde då) att det var min och Loves musikaliska flagga. Allt inspelat mellan 1960 och 1972 i Loves studio med musiker och annan utrustning som kunde se dagens ljus. Vilket är vad vi gör idag. De efterföljande recensionerna var jämnt lysande.
En ny skidort öppnade 2009 som heter Lejonhjärta, och det har blivit det nya hemmet för min gamla smällare. Hon sa “Vreeswijk sjunger Vreeswijk”, och det blev något av ett löpande skämt.2010 släpptes en biopik om Cornelis med musik komponerad av en person och producerad i Loves studio.
Wichita, en ny skidfilm som släpptes 2013, och ett nytt skidföretag, Atenzia. Som faktiskt gjorde något konstnärligt.Vägen hit har varit svår kan jag se på omslaget. Men utan vissa personer och vissa händelser hade man aldrig hamnat här, och dessa är förstås värda att nämna.
Min syster var naturligtvis den som fick ordning på saker och ting och gjorde sig redo för någon annan som hade ett stort hjärta och en enorm mage.Älskar Tholin, utan honom fanns det inget roligt att göra.Till och med 2000 års Cornelis-stipendium jag fick spelade en betydande roll eftersom det gjorde det möjligt för mig att nå ett ekonomiskt resultat. Få den överväldigande känslan att det är bra om du vill ta tillbaka ditt gamla smällande. Jag hade inte ens den känslan innan…
2008 tilldelades jag Fred kerströms stipendium, som är ett prestigefyllt stipendium som man inte kan söka utan snarare får som ett erkännande för att ha åstadkommit något av exceptionellt förtjänst genom vetenskaplig publicering.Hansi Schwarz, festivalens grundare och nuvarande visgeneral, har varit drivkraften bakom Västerviks årliga Visfestivalen de senaste två decennierna.
Han har fungerat som en slags guide eller mentor, beroende på ens perspektiv. År efter år kunde jag återvända till Västervik, en plats som jag anser vara ett slags Mecklenburg för oss ortsbor. Hans bortgång i januari 2013 drabbade mig särskilt hårt. Långt bortom vad jag kan förstå just nu.Det är vad det är, som Robert de Niro brukar säga.Ärligt talat, det kom precis enligt schemat.Vi ber för kramar och allt gott som kan fylla våra magar.
