Jan Eliasson Sjuk – Tidigare utrikesminister Jan Eliasson är på dåligt humör på grund av en ögoninfektion.Det finns en genetisk ögonsjukdom i min familj som kan göra dig blind. Eliasson berättade för SVT:s “Hübinette” att båda hans föräldrar hade fått fruktansvärda sjukdomar och så småningom blivit blinda.
Kul för Uddas
Kackerlackorna på toppdiplomkvarnen har fått ett nytt utseende. Han samlar på förstoringsglas och har lyckats sätta ihop en samling på ett 40-tal exemplar från 15 olika länder, som han berättade för Karin Hübinette.Eliassons föräldrar såg förändringar i sin syn när de bara var 65 år gamla, och detta fick Eliasson själv att känna sig oförberedd på att dö vid 72 års ålder. Så det är klart jag har det; Jag har allt. Det verkar för mig att jag äntligen har löst problemet. Jag går in på årliga kontroller och ska göra det snart igen, säger han.
Utställd på museum
Den blivande vice generalsekreteraren för FN började samla in förstoringsglas eftersom han regelbundet såg sådana föremål i sina förfäders hem.Hans samling visas för närvarande på ett museum. Beskedet att Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare, kommer att efterträdas av en 72-åring kom för en hel månad sedan. Det är jättestort och mycket hedrande, sa Eliasson för Aftonbladet då.
Hübinette sänds klockan 22:00 (svensk tid) på SVT 1 på natten.Under större delen av Jan Eliassons arbetsliv har han ständigt hotats av krig och sabotage. Att göra världen till en bättre plats för andra är ett ädelt ideal som gått i arv genom generationer av människor som själva inte kunde uppnå sina professionella mål. Jan berättar om hela resan i en ny minnesbok, från ankomsten till Guldheden, Göteborg, till avresan från FN skrapan, New York.
Jan Eliasson har jobbat länge och sett mycket av världen. Han har besökt 104 olika länder. Men sedan coronapandemonium exploderade har denna högt uppsatta världsmedborgare bara gjort en kort resa till Finland.Den gemensamma tiden hemma visade sig vara ett utmärkt tillfälle för Albert Bonnier, Jans pappa, att göra det han hade uppmanat sin son att göra i många år: sammanställa sitt livsverk till en bok. Han gick till jobbet efter att ha läst 30 handskrivna dagböcker fyllda med världspolitiska nyhetsrapporter från föregående år.
I memoarboken Ord och handling – ett liv I diplomatins tjänst kan läsarna följa Jans arbete i krigsområden, inför naturkatastrofer och svält och i möten med mäktiga ledare. Jag vill verkligen att unga män som är nyfikna på världen utanför Sverige ska läsa min bok. Men det skulle inte vara så förvånande om boken lästes av riksdagsledare och andra politiker, säger han med en blinkning när vi träffas hos förlaget.
Enkla relationer
Det var mot alla chanser att arbetarungen som växte upp i en lägenhet med ett sovrum i Klltorp, en stadsdel i Göteborgs huvudstad, med två föräldrar som älskade varandra när de jobbade på en strumpfabrik, så småningom skulle ta doktorsexamen. Trots alla odds insisterar Jan på att han vann stort på morföräldrarnas lotteri.
Samråd med Kennedy
Jans kunskap om världen utanför Sverige utökades sommaren 1956, när Suezkrisen och den sovjetiska invasionen av Ungern inträffade inom några dagar efter varandra. Han ansökte om ett stipendium för att tillbringa ett år på gymnasiet i USA och placerades plikttroget i en liten stad i delstaten Indiana i mellanvästern.Som chef för bondefamiljen var Pappan den obestridda ledaren för det lokala demokratiska partiet. En 17-årig Jan läste om en ung, ny senator vid namn John F. Kennedy som tittade på presidentskapet i söndagsnumret av The New York Times.
Att gå på en stor demokratisk partisamling var något han entusiastiskt förväntade sig. Värdpappan beklagade förslaget med skepsis, men eftersom den gode mäklaren Jan var på plats redan då, övertygade han honom om att ha Kennedy som reservalternativ ifall senatorn som planerades som gäst mot förmodan skulle vara otillgänglig.
Jans önskan uppfylldes när den förväntade besökaren visade sig vara genuint oförmögen att göra resan. John F. Kennedy välkomnades till stan med orden “Du skulle inte vara här ikväll om det inte vore för den svenska utbytesstudenten som satt bredvid mig.” Under applåder kallades Jan till hedersbordet för att ta hand om mannen som tre och ett halvt år senare skulle bli USA:s 35:e president.
Han pratade kort med Kennedy, som hade skrivit en hjärtlig lyckönskning till honom på baksidan av ett inbjudningskort. Jag har hållit det kortet i min pappershög så länge jag kan minnas. När jag tjänstgjorde som FN:s ambassadör i USA i New York, sprang jag på Ted Sorensen, som hade varit med president Kennedy i Indiana. När jag berättade vad som hade hänt blev han förvånad och frågade: “Var det du?” Ännu mer chockerande var det när hans syster Gillian, efter Ted Sorensens pappas död, mailade mig talet som John F. Kennedy hade hållit om det.
Jag blev så omskakad av själva händelsen och av det faktum att den inträffade den dagen jag skulle komma in i vuxen ålder vid tjugoett års ålder. Det jag måste göra är att arbeta för antingen FN eller UD, sa jag till mig själv. Efter tre år på Göteborgs Handelshögskolan kom Jan in på UD:s aspirantutbildning i hård konkurrens. Därefter gjordes inlägg i Paris, Bonn, Washington, DC och Harare. Vid återkomsten till Sverige 1980 erbjöds han chansen att ansluta sig till oppositionspartiets ledare, Olof Palme, som medlem av Nationella fronten (FN) i kriget mellan Iran och Irak.
De kommande fem åren blir en paus i radarpartnern Palme och Eliassons skytteltrafik mellan de expanderande länderna. Det var långt ifrån säkert att försöka övertala Saddam Hussein, Iraks diktator och president, att lägga ner sina tyranniska vapen. En lycklig dag dök en fruktbar situation upp som Jan kunde utnyttja till sin fördel under resten av sitt liv.
Jag hade förberett ett förslag till avtal med en felaktig formulering som antog att jag var ansvarig för Irakkrigets sammanbrott. Efter det insåg jag att rummets inaktuella luft bara var unken. När jag kom in på mitt hotellrum hörde jag ett knastande ljud från fönstren. Jag drog slutsatsen att ljudet producerades av ett akustiskt horn.
