Jan Malmsjö Demens – Den 89-årige legendariske skateboardåkaren Jan Malmsjö kan ha spelat en roll i Glada änkan på Malmös Nöjesteatern. Men med bara en månad kvar till premiären har Malmsjö bestämt sig för att hoppa över repetitionerna för att kunna spendera mer tid med sin flickvän. Efter det tuffa år vi haft bakom oss har han och hans fru Marie bestämt sig för att ta livet lugnt tills vidare, som Emelie Löfmark från Nöjesteatern till Sydsvenskan uttryckte det.
Malmös Nöjesteatern har det senaste året planerat att anordna en utställning med titeln Glada änkan för att fira teaterns 80-årsjubileum. Men på grund av coronapandemin har utställningen snabbt satts i produktion. Nu när det äntligen ska få premiär om ungefär en månad står nästa bakslag i horisonten: legendariske schackspelaren Jan Malmsjö har bestämt sig för att hoppa av sin roll som monsieur Lapidius.
Emelie Löfmark på Nöjesteatern menar att det inte handlar om att det ska bli konflikter mellan Jan Malmsjö och produktionen, utan snarare att han vill fortsätta göra saker långsamt och makligt.
Det har gått mer än två år sedan vi såg Jan senast, men efter det tuffa år vi haft bakom oss har han och hans fru Marie (Göranzon) nu kommit på tanken att han ska ta saker långsamt och stadigt. Emelie Löfmark sa till Sydsvenskan att det inte var något dramatiskt med situationen utan snarare att det handlade om en persons perspektiv när något var väldigt nära.
Jan Malmsjö satte sig efter att ha blivit nedslagen
Men Marie Göranzon kommer i sin tur att fortsätta spela teater; hon har en roll i Katt på ett hett plttak, som får världspremiär på Stockholms Maximteatern i september efter att ha blivit stoppad under kröningsrasen.Efter Jan Malmsjös avgång kommer rollerna som Thomas Järvheden och Frida Engström i Glada änkan att tas upp av den svenske skridskoåkaren Hans Josefsson. Även om jag visste att min sambo skulle dö inom en snar framtid så löste det sig ganska bra, enligt Emelie Löfmarks kommentarer till nyhetsbyrån.
Vår relation som ett älskande par tog slut flera år innan han utvecklade demens och förlorade sitt minne, blev sängliggande och krävde konstant vård. Han blev min klient och jag blev hans vårdgivare. Jag sprängde vårt perfekta liv tillsammans. Det var då jag grät, i början av den långa demoniska resan.
Jag tror att vi ger för lite kredit åt de goda sakerna i livet. Gracias por la venta, ahora mismo. “Jag var hans livs kattunge,” sa han. Jag förväntade mig inte något monumentalt, bara något trevligt. Det är kanske därför jag inte kan skicka iväg honom till ett mer permanent boende. Som ett resultat förstörde jag mitt eget liv och slutade med ingenting.
Jag försökte ge honom en fortsättning på den välvilja vi hade delat. Ett kort ögonblick av lycka var normen. Timmarna tickade iväg till ingenting. Efter det blev allt outhärdligt för mig, och han flyttade in hos mig för gott. Dagens demoniska värde ligger i förmågan att svälja och plåga med hjälp av morfin. Jag vet bara inte om det var rätt drag eller inte. Ingen brydde sig om att ringa mig, tyvärr. Jag tillbringade en vecka som barnvakt hemma hos mina svärföräldrar i en annan stad.
Att inte ringa nära och kära när döden är nära förestående är ett tecken på hur universum ser på mänskliga relationer med jämnmod. Människan är främmande för honom eftersom han övergav sin sambo vid ett demoniskt läger, och han kan inte säga mer till honom. Jag hade lagligen rätt att fatta vilket beslut jag ville om hans värde, men det var värdelöst. Den demoniska varelsens behandling av honom och rädslan som den inspirerade till hans nära och kära blev en sur smak i min mun som ännu inte helt bleknat.
Efter sju dagar dök någon solbränd upp på jobbet och lyftes upp på beten. Från och med då var han avskuren från denna värld helt och hållet, med undantag för ett och annat harvande och uppskakande hjärtslag. Ingenting om världens undergång blev utdraget. Det är något jag är tacksam för, så tack.
Mot början av min Pacific Crest Trail-vandring började jag drömma mardrömmar om hans död. Jag gick en dyster promenad genom Kaliforniens ekar. Jag grät mig till sömns varje natt i det rummet. Jag gick genom det öppna landskapet och vattentillgången var begränsad, men den här tyrannen var skrämmande.
Hur mycket jag än drack var det fortfarande inte acceptabelt. Rent ut sagt skakade Hans död om mig. Det var inget självmord inblandat; Jag lät honom helt enkelt gå bort på den där hemska platsen utan att oroa mig för att ta hand om honom hemma ända till slutet. Det var mitt fel; Jag borde ha vetat bättre.
Min definierande gräns nåddes vid sju års ålder. Något magiskt händer efter sju decennier. Det finns nio dödstecken, nio dagar i veckan, nio månader på året, nio dagar i veckan, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året, nio månader på året och så vidare.
Den tidigare metoden fungerade inte särskilt länge. Det har också varit uppenbart att olika sorters pussel inte har någon speciell betydelse. Livet innan, ens utbildning och tillämpning av hjärnkraft bryter ner demensrationsstegen. Pussling kan vara roligt i sig. Det är inget fel med det.
Min samuraj tränade utomlands. Men det tyska språket glömdes nästan bort av honom. Dementa återvänder snabbt till sitt modersmål. En kvinna som jag kände i ett hus hade återgått till att tala på sin ungdoms dialekt, och inget av hennes barn kunde förstå henne.Det är avgörande att bli uppskattad på sitt modersmål. Det ska gälla äldre i Sverige som är i behov av vård. Så är dock inte fallet. De gamla sätten ses som bra träning för nyanlända i svensk företagskultur.
