Jennifer Kücükaslan Familj – Eftermiddagspromenad i Djurgårdens Brunnsviken. Södermalm redigeringstjänster tillgängliga. Det är tanken för denna torsdag, dagen innan Champions League-finalen. Vi hinner först till Djurgrdsbrons första spång innan hela planen revideras efter att ha flyttats bara några hundra meter. En sliskig mediesatir. Ett samtal från Danmark. Allt skärs upp i små bitar, och ändå hamnar hela bilden i fokus på en gång.
Jag förstår ingenting”, proklamerade den arga rödhåriga i Expressens pausrum. En tidnings huvudväxel ringer några minuter efter att en artikel om mig har publicerats. Tydligen. Det är här jag äntligen lär mig det. Jag har inte läst den ännu Lotta, min fru och jag är just nu på promenad.
Det finns ett litet team som arbetar med detta bakom kulisserna. Expressenkällan fortsätter, “De har hållit mig utanför.”Tidningen är riktigt stor. Det framstår på en gång som om det vore en omfattande granskning, en gradering och en upplösning. Min långvariga arbetskamrat och, vid den tiden, misstänkte kompisen Suzanne Sjögren:
Nent pratar ständigt i toppfart. De fortsätter att undvika att prata med mig. Men nu pratar de bara om mig. Och efter en omgång planterade lögner märkte de att andra småätade också.Min Expressenkella fortsätter att läsa på en för mig obehagligt hög nivå. Samtidigt kollar jag på min smartphone efter meddelanden från andra publikationers reportrar som vill dela med sig av sina tankar.
Den samlade informationen kommer från branschfolk och andra kanaler. De måste vänta. För att få hela bilden, läs hela artikeln och notera författarens entydiga svar på de många öppna frågor som näringslivsreportrarna på Expressens redaktion försökt knyta ihop och bestämt sig för att svara på.
Artiklarna tar sin tid. Helt planerad rutt runt halva Djurgårdens vikingaområde. Gå bort från polcirkeln och kör söderut längs vattnet tillbaka mot Nordiska museet. Numret +45 ringer tillbaka och igen.Kyligt och knoglöst. Det fanns inget behov av en fyra månader lång redaktionsfrysning på grund av det. Uppenbarligen. Det var inte mycket hemlighetsmakeri kring den avdelningens anställda. Ändå. Torka och svält är nu dagens ordning. Också.
Gå runt Strandvägen och lyssna på din mobiltelefon: “Ola, det här är Kim Mikkelsen. Jag hoppas att du fick vår korta kommunikation tidigare idag som förklarar vårt beslut att flytta Champions League-finalen till en annan stad. Ring mig gärna tillbaka.
Jag kunde inte få mig själv att bry mig mindre om säsongsavslutningen eller de senaste avsnitten. Att jag som människa ska spela öppet och inför alla. Strandpromenaden är instoppad i ett hörn, och rummet förvandlas till sin fulla glans. Allt är fixat. Den förgyllda buren stängs. Alla tittar på detta.
Många tittar oundvikligen på. Responsen från tittarna på sociala medier är enorm. “backslide”, ännu en gång. Många gånger i sommar har jag ägnat några minuter åt att bara sitta vid datorn och scrolla. Lugnade tillbaka, svarade och scrollade. Kontrasterna är skarpa: svalheten i företagets ledarskap och värmen i tittarnas hjärtan, allvaret hos dess redaktörer och producenter, och så vidare.
Allt där som var ovanligt exceptionellt i januari har växt ännu mer sedan dess. Det är mycket vind, med båda måtten. Och att verkligen krypa runt någon av ytterligheterna är omöjligt. Varför är det så mycket slack i inredningen? Väldigt snabbt utanför märket för att “bara” gjort sitt jobb. Mina favorit saker att göra är reaktionerna på programmen jag tittar på. Men de fungerar också som en ledstjärna för de hatiska och lustfulla.
Mer stöd för mig innebär en större inverkan på Nent. Fler frågor och negativ feedback om deras beslut ökar behovet för dem att förtydliga och försvara sin ståndpunkt. Bolaget har uttömt alla andra medel för att få en ursäkt för att diskutera partnerskapet, och har gjort upp om en artikel i Expressen. Samtidigt kan de två blågeparderna försöka tvätta sin egen agenda. Allt går sönder och fixas på samma gång.
På söndagar är det kyla i luften runt hockeyrinken och kaffebryggaren. Hela frenesien före Champions League-finalen. Den där riktigt minnesvärda kyssen jag fick med Jennifer nyss. Tar mig tillbaka till dagarna med att jaga för att skaffa flygbiljetter, fylla på med bubblor och sova på golvet i mataffären. Det blev också några minuters prat med Jennifer Kücükaslan. Till slut blev det bara ytterligare ett kort möte med kompakt, intensiv stämning.
Kommer till kontoret för att ta farväl efter 13 år och diskutera det sista avsnittets programmering med den hoppfulla producenten Christian Eriksson. Vi har lagt ner mycket hårt arbete och gjort ett bra jobb under de senaste handbollsmästerskapen, och fungerat som ett säkert och pålitligt ankare för laget. Nu lugnt stoisk och resignerad. Känns inte längre rätt. Av någon anledning vill han inte ha en öppen dialog om föreställningen. Efter fotot
Lägg i den helt nya skumpan du precis köpt, en liten flaska dussin avsedd för produktionspersonalen. Klarar vänstra halvan av kylskp i pentryt utanför studion. Ta bort skräpet från flygplanssoporna genom att fylla tjocka buntars av gammalt tändstickspapper och några famnars med upphoppade kostymers. På väg ut från entrén hänger jag med Jennifer.
Massiv ed avlagd. Ingen utrymme för tvivel där. Vad jag kan säga har vi ingen ed. Vi har pratat öppet och tillsammans om att hon inte är ett socialt fenomen, men hon har blivit allt mer trotsig i sommar. Tydligen ett synnerligen besvärande situation öppnar med flyttkartongerna p tröskeln ut till Ringvägen. Till hans ära. I min värld händer allt snabbt: en sista sändning och sedan är det härifrån.
Utan en våg, men rakt upp och ner. Det jag tror och känner är samma sak. Jag vet att du tycker att vi borde göra bättre för dig, men jag gör bara mitt jobb här. Hon säger sedan, “Om allt annat håller jag tyst…” och smyger in i huset. På nyckeln till det här tv-huset som jag lämnar efter mig för sista gången definierar hon tystnadskulturen kortfattat och hon vet förstås något som jag inte vet – än. Även om tidningsartikeln och ledarskapsomröstningen fortfarande är 20 timmar bort.
