Joanna Swica Olycka – Tränaren Joanna Swica var inblandad i en cykelolycka för inte så länge sedan, och vissa tror att hon inte är 100 % redo att tävla i Ironman-triathlon den kommande helgen. “Jag gör det för ingen annan än mig”, skriver hon på sin blogg. Det är svårt att tro att jag för två månader sedan låg i en sjukhussäng med mestadels demolerad aptit. Det faktum att jag bara kunde se ur ett öga och inte kunde passera genom min hårt slutna näsa.
Det är otroligt hur många olika idéer som kan passa in i mitt huvud, och att jag har återhämtat mig så bra idag. Av den anledningen tänkte jag göra en liten sammanfattning av avsnittet som ett sätt att stärka mina redan fantastiska förväntningar (även om jag förvandlades till en ledsen i morse senast jag såg mig själv i spegeln).
Det här såg jag när jag vaknade på måndagsmorgonen, dagen efter OS. Jag åkte till sjukhuset vid söndagslunch för att vila efter att ha bestämt mig hela morgonen om jag skulle gå in för operation eller inte. Jag bestämde mig för att börja hålla reda på mina mål på måndag så att jag kan se tillbaka och se hur långt jag har kommit i min pension.Min läkare tyckte att detta var en bra plan eftersom det hjälper enormt att visualisera framsteg i rätt riktning.
På den femte dagen efter OS började mina luktsinne återgå till det normala, och jag kunde återigen göra snabba, säkra bedömningar. Men jag skevade ändå en portion, och det ångade rejält med vätska från båda ögonen. Svepbanden runt barnets hals, bröst och ben höll sig kvar. Det var här jag först började tvätta mitt ansikte med Bio-Oil (klick!) men jag var försiktig med de öppna fönstren. På grund av den intensiva ångest de orsakade hade jag också slutat ta mina morgonfiskoljepiller.
Jag var helt utesluten här och alldeles för nära händelsen. Jag kom hem från sjukhuset bara några minuter innan bilden togs. Det var stekande 30 grader ute, så jag drog mig tillbaka till mitt svala, mörka sovrum med luftkonditioneringen på upp till elva. Där jag låg helt tyst stängdes mina ögon och min kropp blev varm. I fredags tog jag det här fotot innan jag lämnade jorden för lite välbehövlig familjetid i Sverige.
Det har gått fem dagar sedan OS och jag har badat min yxa tre gånger om dagen med Bio-Oil. När jag landade på Arlanda fanns fortfarande min ångest där och det slutade med att jag grät mycket. Jag behövde uppmuntran för att fortsätta, så jag fick många extra blickar. Jag var faktiskt längst ner på sidan. Bara att titta på bilden får mig att känna mig väldigt orolig. För jag minns tydligt hur fruktansvärt eländigt min tid tillbringades på denna plats.
Min dödsstöt från Olympen ringde i vinden, och jag orkade inte möta någons blick bortom horisonten. Det fanns ingen som gav dig något mentalt eller känslomässigt hopp här. Svullnaden och blindheten runt ögonen började en vecka efter OS. Tack vare tillräckligt med frukost- och middagssnacks kunde jag få tillbaka mina lemmar till sina vanliga storlekar. När solen slutade skina tog jag på mig mitt Cicamed Scar (klick!) och började sakta gå ut igen, den här gången med hatt och solskyddskräm (SPF 50 förstås).
Efter cirka tio dagar uppträdde ett utslag runt ena ögat. Fråga mig inte varför; Jag har ingen aning; men färgen ändrades snabbt från guld till lila/blått. Jag tog en tändsticka och gick ut och åt middag, där jag gjorde en av serveringspersonalen extremt oförskämd och argumenterade med Calle (obs skämt för icke känsliga) att folk skulle anta att han slog sin fru. Nu när jag återgår till att gå i normal takt börjar jag känna att en del av min glädje kommer tillbaka. När vi kom hem genom den varma sommarnatten drack jag tre glas vin och satte mig på en piruett i korridoren.
Första arbetsdagen var det stor hy och tejp för näsan som inte ville sitta still på ett ordnat sätt. Det var också ganska soligt, och jag ville skydda den stygianska tronen från solens strålar. Här kan du se hur “skitish” min hy är eftersom jag var så brutalt ont att jag inte kunde tvätta håret på ett ordnat sätt om mina axlar. Mitt hår såg bättre ut efter att jag började använda mer olja och tvätta mig regelbundet.
Jag tog en tur till Far Out West veckan innan jag åkte till Kalmar, komplett med tejp på näsan och en ny tjock foundation i ansiktet. Efter 4 veckor och 5 dagar kände jag äntligen att jag såg bäst ut. Det verkar som om våren fortfarande är på väg, men vi kom dit vid rätt tidpunkt. Jag återfuktade fortfarande med Bio-Oil tre gånger om dagen och använde enorma mängder SPF 50.
Jag tog den här bilden kvällen innan IRONMAN KALMAR. Jag minns fortfarande att jag stod i badrummet, några ögonblick från att suga på tejpa. Jag satt ganska nära handlingen, vilket utan tvekan bidrog till min extrema ångest inför den stora matchen. Min cykel stod parkerad två meter från sängen och rörelsen i avslappningsprocessen fick den att piruett under mitt hår. Mitt huvud kokade av dagens händelser, och allt jag ville göra var att få det gjort.
Det här är vad jag ser just nu. När folk tittar på mig rakt framför mig kan de se att jag har häpnadsväckande ärrbildningar av den största ärren och en jacka i näsan. Jag fortsätter att återfukta med Bio-Oil SPF 50 och har behandlat min hud med en SwissClinics Skin Roller den senaste veckan (mer om det i ett separat inlägg).
Dessutom bör vi börja använda Dermapen om cirka fyra till fem veckor. Dessutom är jag helt nöjd med min nuvarande rutin att rengöra, konditionera och återfukta mitt hår två gånger dagligen. Varje dag påminner åren mig om vad som har vunnits, och jag fortsätter att bli chockad när jag ser mig själv i spegeln.
