Jonna Adlerteg Familj – Jonna Adlerteg, en olympisk gymnast, började sin träning som småbarn på VGF:s gymnastikanläggning, som blev hennes andra hem. Det senaste året har hon kommit tillbaka från de döda för att vinna EM-silver och nå VM-finalen. Jonna Adlerteg förföljs av Tejre. Min favoritplats i Västerås är VGF-hallen.
2013, vid bara sjutton års ålder, triumferade Jonna Adlerteg som Sveriges främsta gymnast i parallellbalkarna. Området mellan de två horisontella räckena, som hos kvinnor sitter på olika höjd. Ett EM-silver var årets guldstandard fram till kraschen. Det är verkligen så bra. Efter det bröt hon knogarna gång på gång, även denna gång.
I augusti 2018 tog hon EM-silver igen och i oktober samma år blev hon den första svenska kvinnan över 60 år att tävla i en VM-semifinal.Det senaste året har varit utmärkt för introspektion. Det känns som att jag äntligen har åstadkommit det jag har jobbat mot, säger hon. Hon anser att förra augusti månads EM-silvret är årets största överraskning. Med tanke på hur hårt jag har jobbat under de senaste åren känns det silver som en gåva till mig själv.
– Jag blev skadad 2015, 2016, och till och med i början av 2017. Så jag har fått ha mycket stillestånd. Jag har tränat konstant de senaste månaderna, och jag känner att jag har åstadkommit så mycket men har tävlat så lite. Det är därför det var fantastiskt att spela så många matcher under 2018.
Jag behöver inte tvinga mig själv för att bli motiverad; snarare tycker jag att jag är naturligt driven att göra det som behöver göras. Det finns inget jag behöver skynda mig för att avsluta. Jag har dock varit tvungen att jobba på att komma tillbaka in i svängen med mina egna träningspass. Om jag inte känner mig motiverad vet jag att jag inte kommer att kunna fortsätta. Hon minns att bilen kom inifrån, och att den faktiskt kom snabbt. Hon förklarar att det i någon mening alltid har funnits där.
Jag har insett att ingen annan känner likadant för mig först nyligen. Jag vet vad jag vill och jag vet vad som krävs för att få jobbet gjort, så jag har aldrig några problem med att genomföra det. Sedan har jag också den här stora viljan att bli bäst, och det har jag alltid haft. Och känslan visar sig inte bara i gymnastiken, säger hon.
Det fanns en hel del skräp. Jag skulle vilja se mig själv som en snabb och smidig flitter utanför gymnastiken, men när tävlingstiden rullade runt i gymnastiksalen dök det upp en helt ny person. Om det inte gick som planerat kan jag bli väldigt upprörd och min mammas roll som tränare skulle göra det lätt för mig att ventilera min ilska mot henne. Men självklart var det bra att ha henne som tränare eftersom hon kunde pressa mig lite hårdare än de andra. Jag tror att det bidrog till att jag hade en så stor dröm. Om jag hade haft en annan tränare hade jag kanske inte pressat mig själv lika hårt.
Jonna Adlerteg drog strecket i sanden när hon var 14 år. Hon hade blivit auktoritativ och gjort snabba framsteg i sin utveckling. Istället började hon träna med Eskilstuna Gymnastikförbund och tävla i träffar. När hon började gymnastiken flög hon redan runt i rummet. Det var underbart för mig och min mamma, och det var ännu bättre när hon bara var min mamma. Men nu när jag är äldre tror jag att det hade varit bättre om jag hade haft henne som tränare när jag var yngre.
Många barn och tonåringar provar olika sporter, och för många är detta ett sätt att träffa nya vänner och fördriva tiden samtidigt som de gör något roligt på fritiden. Jonna Adlerteg har aldrig riktigt vetat detta.Problemet tror jag är att jag alltid har känt att det har varit oerhört viktigt för mig, och jag har drömt om OS tidigare. Att det alltid varit avgörande för mitt liv är nog något som är unikt för mig. Senare, när jag gick med i ungdomsrörelsen, insåg jag för första gången att det faktiskt var möjligt för mig att gå med i eliten.
Jonna Adlerteg fortsätter att bosätta sig i Eskilstuna, där hon tränar gymnastik större delen av varje dag. Hon kan fortsätta sin passion för idrott tack vare medel från Sveriges Olympiska Kommitté (SOK). Hon tränar sex timmar om dagen, sex dagar i veckan. Varje säsong ger en serie tävlingar med tillhörande semesterdagar.
När jag inte tränar spenderar jag tid med mina vänner, familj och pojkvän. Min fästmö bor i rebro, och min familj är i Västers. Därför, när jag har ledig tid, gillar jag att gå runt och kolla in folk.Jag tänkte aldrig så mycket på det först, men efter att jag blev skadad fick jag en verklig uppenbarelse av dårskapet att tro att jag kunde sluta när jag ville. Sedan började jag fundera mer på vad jag skulle göra om jag inte hade gymnastik.
Resonemanget har lett till slutsatsen att hon studerat gymnasiets naturwissenschaftsämnen parallellt med sin gymnastikutbildning. Så småningom skulle jag vilja läsa på om biomedicin eller något liknande, och det var det jag kunde se mig själv jobba med. Men sedan dess har jag varit övertygad om att jag snart ska bli gymnast – även om jag inte kan säga det säkert om jag föredrar att tävla eller bara träna. Jag vill fortfarande göra något annorlunda.
Trots att Jonna Adlerteg bara är 24, har hon tävlat på elitnivå i snart två decennier. Hon delar en berättelse om en upplevelse som gav henne sinnesfrid när hon tävlade.Medan hon hade den bästa poängsumman i hela fatkategorin vid det senaste EM i april, placerade hon sig slutligen på femte plats totalt. Jonna Adlerteg var nöjd med sina två serier som hon gjorde för EM, trots ett missöde som inträffade kort efter att hon missat bollen.
