Lasse Granqvist Längd – Det var vid denna tidpunkt i hennes liv som hon blev känslomässigt rå och extremt sårbar. Här berättar Jenny Alversjö om de tuffa tiderna efter sin hjärnblödning, de nya träningsmodeflugorna och glädjen att ta sig vidare från en mörk plats och hitta kärleken igen.
Jenny Alversjö, en rutinerad elitlöpare, lärde sig tidigt att man alltid måste pressa sig själv för att nå framgång. Det ligger i ens makt att fortsätta kampen. Men det var ingen självständig svårighet när stroken kom. Den här gången bestämde jag mig för att testa mig själv på ett helt annat sätt. Nu vet jag att ju större utmaningen är, desto mer njuter jag av den. Det kändes som en vecka när jag kom tillbaka till jobbet efter bara 88 dagar, säger Jenny. Allt började med ett skknallshuvudvärk en väldigt typisk söndag i oktober i år.
Jenny slappade runt huset i sin pyjamas och planerade att tillbringa dagen med att koppla av med sin pojkvän Anders. De var på väg att ställa in en presskonferens direktsänd från Vita herrgård. Hon satte sig i soffan när hon hörde huvudvärkarna snarka. Hon har turen att ha ett så mjukt huvud; hon ser bra ut. Det brukar behövas en Alvedon för att fixa det, men jaja.
Det var som om någon hade kört en dolk rakt in i hennes hjärna, och hon sprang direkt till badrummet så fort rysningarna slog till. Van trodde att allt som behövdes för att bli av med smeten var att kasta det; hon hade lärt sig att utstryk vanligtvis klingade bort. Men hon gick inte på det. Alls. Höjde liksom insatserna. Hon tog till slut tillgripa på Anders, som hjälpte till med att lägga henne i sängen, även om situationen vid det laget hade blivit ännu svårare än den hade varit tidigare. Jag är ledsen, men så är inte fallet.
Så de tog en taxi som gick allt för att ta dem till Danderyds sjukhus. Och trots Jennys försök att ursäkta sig, som om hon tillbringat för mycket tid på brottsplatsen, tog kvinnan i receptionen omedelbart allt ansvar, tryckte på larmknappen och ett team kom rusande. Jenny fick en hjärnblödning, eller stroke. Läkaren varnade för att det är på väg att bli hektiskt omkring dig, vilket signalerar början på flera dagars intensivvård, flera tester och två mycket riskfyllda operationer.
Men snabbt avtog smärtan och obehaget, och jag insåg hur konstigt det var att något så allmängiltigt satt fast i min kropp: – Morfin och utsmetningsframkallande skrämde mig först, och sedan fick jag ont i magen att det var inuti mig. När Jenny Berninger kollapsade av en stroke blev hennes pojkvän Anders chockad. Som ett resultat av detta har hon funderat mycket på vad som skulle ha hänt om han inte hade varit närvarande och om de inte hade rusat in i det lämpliga ögonblicket.
Vid denna tidpunkt var Jenny 45 år gammal. På grund av sin födoämnesallergi försökte hon ta hand om sig själv varje dag, gå upp, arbeta och äta bra trots att hon var på väg att bli sjuk. Hur enkelt det än verkar var hon i bra form. Precis på gränsen till farozonen, där du kanske får smaka på något ovanligt. Min förlossningsskada var ett aneurysm i min aorta.
Det är inte ovanligt, men om något går fel kan det bli vanligt. Den första frågan jag ställde till läkaren var om eller om det var livsstilsrelaterat, som att jag hade överstressat mig själv. Jag skulle gärna ha varit en mindful yogainstruktör på Bali istället för en drabbat. Det handlar om hur vi alla har små ärvda egenheter. De flesta klättrar aldrig upp till ytan, även om folk ibland har otur. Jenny hävdar att hon alltid fick en sväng i ugnen.
Tja, tanken på tankar har redan nått sjukhuset. Det hade varit bättre om vi inte hade rusat in dit. Dessutom hade jag och Anders kommit hem inte långt innan efter en underbar resa till New York. Tänk om jag hade fått min stroke på planeten över Atlantis istället.
Hade jag inte suttit här idag så hade jag kanske inte varit här nu. Återigen, jag kanske inte skulle ha hamnat i en sån här kamp med mina barn igen om… Att ha varit i Stockholm när det inträffade, bara några minuter från en akutmottagning, fyller mig med en enorm känsla av tacksamhet. Hjärtat var i bra form, blödningen var minimal och hon såg bra ut.
Jenny är uppvuxen i staden Vendelsö som ligger söder om Stockholm. Hon började med gymnastik när hon var tre, och vid sex års ålder blev hon uttagen till ett elitlag. Redan i tjugoårsåldern tränade hon därför nästan alla dagar i veckan, totalt fyra timmar på vardagar och söndagar. Hon hade en svag punkt för aktiviteten, men hon växte upp lite för lång för sport. Så hon började göra simhopp istället.
Ärligt talat har jag aldrig sett mig själv som en sådan att stå och grilla mat i en simhall. Även om jag såg några vattenpolospelare på väg till omklädningsrummet tyckte jag att det verkade väldigt roligt. Så hon gick in i åttonde klass. Hon ringde SK Neptun för att fråga om att gå med, och de var bara alltför glada över att tacka ja.
Det var bara att många klubbar tränade bredvid varandra, så jag gick med i Police Athletic League och började träna med dem. Sedan, efter några månader, insåg vi vårt misstag och skällde ut Jenny som var så känslig att hon ändå lyckades träna med Neptunus. För hon verkade ha lidit mycket skada som mlvakt och snart kvalade in i landskapet.
