Lena Mellin Familj – På tisdag jobbar Lena Mellin sin sista dag på Aftonbladet. Efter 44 år på fältet går den politiska kommentatorn i pension.Sedan 1980-talet har Lena Mellin bevakat politik för Aftonbladet. Hon har arbetat som allmänt uppdragsreporter, nyhetschef och domstolsreporter. Ändå är det som kommentator som hon har blivit ett av tidningens mest igenkännliga ansikten.
Mellin kommer fortfarande att höras och synas i Aftonbladet från och med nu, tack vare sin pension, då hon planerar att fortsätta skriva sin söndagskrönika och bidra till poddar.Resultatet av vintersäsongen kan bero på resultaten och rekommendationerna från dessa experter.
Som en del av vår serie Vgmästarna diskuterar flera av Sveriges mest inflytelserika politiska journalister maktspelen som pågår bakom populärkulturens kulisser. Lena Mellin, politisk kommentator på Aftonbladet, säger att det är en aldrig sinande balansgång att avgöra vem som läcker och vem som hjälper till att sprida falsk information.
“Som sommarpraktikant på Svenska Dagbladets Stockholmsredaktion i slutet av 1970-talet fick jag plötsligt i uppdrag att leverera kommunfullmäktigesammanträdet eftersom den ordinarie ansvarig för det inte kunde göra det eller protestera tidigare, och nu är jag helt uppslukad av förfarandet.
Där satt seriösa män och pratade långt in på natten om frågor som var viktiga för dem; för mig var det som att kliva in i en ny värld. Lite så där också. Stockholms storstadsregion har aldrig gjort sig ett namn som en särskilt snabb plats på planeten.
Efter det började jag jobba som reporter på Aftonbladet där jag bevakade både Stockholms lokalpolitik och rikets via regeringens presskonferenser i min roll som enbart manlig reporter. 1985 frågade jag tvärt om jag inte kunde tänka mig att ta kontroll över samhällsredaktionen inför betjänt från chefredaktör Thorbjörn Larsson. Sedan dess har jag varit fördjupad i politik på mitt dagliga jobb.
Sedan några år in på 1990-talet sa Larsson samma sak: “Människan förstår vad du skriver, du borde skriva analyser.” Därför gjorde jag det från den tidpunkten. Det har hänt mycket under de senaste åren, och mycket har förändrats.
Det är mest rättvist att undanhålla politikerna att döma. Rapportering för Svenska Dagbladet utanför Stockholm gav mig direkt tillgång till finansminister Ulf Adelsohn; en morgon ringde jag hem till honom när han åt frukost för att se om jag kunde fånga honom på bar gärning. Idag ska du vara tacksam om du har ett enda kontaktnummer till en överordnad.
Dessutom är alla mer avslappnade i allmänhet, och påverkanskampanjer förekommer ofta. Ändå stör det mig inte så mycket eftersom så mycket av det utspelar sig på Twitter, och jag försöker undvika det eftersom jag ofta personligen känner mig lurad av den höga volymnivån där. Förutom; om det är riktigt intressant kommer det att bubbla upp till ytan. Om det är något jag har lärt mig under de senaste åren så är det att ny, relevant kunskap hela tiden dyker upp.
Du kommer inte att kunna sälja något genom de relationer du har byggt upp under året. Redan första veckan i oktober föregående år spådde jag att Mikael Damberg skulle bli finansminister och när Anna Kinberg Batra öppnade upp för samarbete med SD förutspådde jag att hon skulle tvingas antingen dra sig ur alliansen eller sabotera. Det. Så här baserade jag min framförhållning på de böcker jag läst.
Det finns en ständig balansgång involverad i att avgöra vem som talar sanning och hur mycket de får betalt för att läcka material, men som journalist tror jag att det är ganska enkelt att upprätthålla en professionell relation med dessa individer. Min metod innebär att behandla alla lika, eller mer exakt, att vara lika oförstående inför fientlighet från vilket håll som helst.
När man har skrivit om politik så här länge kan man nästan förutse vad som kommer att hända utan att behöva prata med en enda person. Det är bäst att inte göra det eftersom personerna närmast en skeend är så insyltaade att de själva inte vet vad som händer. Vänta till 2018 när allierade bildas igen. För mig som stod utanför var det självklart vad som skulle hända, även om de själva hade flera tillfällen till förhör.
Ändå är det oundvikligt att jag blir förvånad. Ungefär som 2006, när Göran Persson meddelade sin avgång som partiledare strax före valnatten, eller 2014, då Fredrik Reinfeldt gjorde samma sak. Jag kan förstå besvikelsen efter att ha förlorat en röst, men att känna behovet av att kommunicera det beslutet på valnatten verkar onödigt. Personligen tror jag att folk har råd att vänta en vecka eller så.
Ändå tror jag att det säkerhetspolitiska och politiska klimatet kommer att förbli oförändrat även när det är dags för den mer intensiva valrörelsen, vilket gör den mer ovisst än den har varit på länge i ljuset av krisen i Ukraina. Men jag måste erkänna att det är ganska svårt att bara värdera relationer; det är vanligtvis en aldrig sinande harvand där alla behåller samma nummer för alltid.
Att se fram emot valkvällen, då politiken återigen är rolig.Låt oss vara ärliga: att arbeta med det här är inte alltid kul. Att sitta med i en riksdagsdebatt är lika roligt som första gången jag ser Stockholms kommunfullmäktige. Samtidigt, i februari, såg jag på min dator när regeringen presenterade sin utrikesförklaring, och den efterföljande debatten var riktigt seriös och lärde mig mycket. Efter det började jag känna mig lite mer rotad på ett ställe än tidigare. Det är dock inte alltid så. Hon är mycket hellre ute med hästen än hemma i Almedalen.
För Expressen diskuterar Lena Mellin på Aftonbladet sitt beslut att lämna Handelshögskolan, hennes samling av halsdukar, den enda gången hon missade en deadline och den förödande branden som krävde fyra personers liv.När hon bor på ett hotell finner Lena Mellin sig “väldigt noga” med att hålla koll på gästernas rutiner för utresa.
