Lina Axelsson Kihlblom Längd – Uppenbarligen är jag uppdaterad på Lina Axelsson Kihlblom. Jag har tittat på tv-serien Rektorerna, hört hennes livshistoria i Skavlan och läst om hennes medkänsla i olika sammanhang. Precis som jag hade föreställt mig är hon charmig och snäll, men det finns något annat med henne också. Hon verkar vara ganska snabb.
Vi brukar träffas på bygdegårdens café som ligger på byggnadens övervåning och har panoramautsikt över hamnen och havet. En av de mest inflytelserika pedagogerna i hela Sverige, Lina Axelsson Kihlblom är också tidigare chef för avdelningen med ansvar för ungdom, utbildning och kultur i Nynäshamns stad, en tjänst hon haft i två år. Därför är det inte orimligt att hennes telefon ringer och hon måste pausa konversationen för att svara. Trots detta får jag känslan av att hon är uppmärksam och sympatisk under vårt samtal.
Du har skapat ett namn för dig själv genom att lyckas med något som verkligen är aktuellt i dagens kultur: ge eleverna möjligheter för framtiden. Du ska inte ge upp dig själv förrän du hittar en väg framåt, både professionellt och personligt. Jag är nyfiken på om detta fungerar i ett kommunalt företag med 960 anställda. – Man kan bara göra förändringar om man tror på sin egen vision och att de är möjliga. När problem uppstår är jag full av potentiella lösningar. Det finns en inbyggd tur att komma på en liten idé som förvandlas till något, även om det tar många år att förverkliga det.
Lina ringer de som ska veta om en idé är bra, till exempel skoladministratörer. Hon knogar inte, säger bara “Jag har en idé” och “Vad tycker du om det här?” på ett lugnt, samlat sätt. Det är så värdefullt att jag ofta får snabba svar på mina frågor. Någon säger slumpmässigt “nej” eller “kanske, har du tänkt på det här?” och idén förbättras. De kan utföra arbetet i skolans matsal, klassrummet och studiehallen; min plikt är att ge vägledning och uppmuntran.
Sanningen är att jag inte har en aning om jag faktiskt ser ut så. Det var länge sedan, men jag värnar fortfarande och lär mig mycket av den erfarenheten. Det låter så enkelt när andra pratar om det, men jag har faktiskt varit med på den här resan sedan jag var ett väldigt litet barn.
Linas livs resa har förstärkt hennes övertygelse om att en vision är nödvändig för att åstadkomma betydande förändring. Lina var helt ensam i sjuttiotalet eftersom att vara transperson inte accepterades där. Hemma i trädgården strax utanför Köping kunde hon och hennes syskon vara precis som de hade önskat utan några förändringar.
Lina, som omvärlden såg som en pojke, njöt av att göra det som flickors gjorde – sitta på vinsten och titta, vara kreativ och så vidare. Under sin tid i skolan plågades hon av känslor av isolering och depression. Trots sin dyslexi fick hon lätt vänner, upptäckte sin egen, mer könsneutrala stilkänsla i kläder och utmärkte sig akademiskt. Hon snubblar över en artikel om transpersoner i Hemmets journal en dag och vet direkt vad hon måste göra den dagen.
Efter att ha varit mentalt stabil gick jag på en psykiatrisk utvärdering och började korrigera min könsidentitet med medicin. När man har ett problem hittar man en lösning. Jag började jurisdoktorsprogrammet vid Uppsala universitet samtidigt. Jag hade avslutat all min medicinska utbildning i augusti 1994; vid den tiden var jag 25 år gammal och viljan att äntligen bo i en kvinnlig kropp var obeskrivlig. Nu när det har gått 25 år tänker jag inte så mycket på det. Det finns så mycket mer i livet.
Lina flyttade till Tyskland som utbytesstudent och fick nytt pass, namn och identifikationsnummer. Jag hade ett underbart år; Jag förlovade mig och träffade min första pojkvän. När läsåret var slut och jag var tvungen att gå tillbaka till mina studier hemma visste jag inte vad jag skulle säga. Lina bestämde sig för att inte säga något, men hon var alltid nyfiken på vad omgivningen visste och tyckte.
Med akademiska sysselsättningar avslutade började hon sin karriär som advokat i Luxemburg. Hon nappade på företagets erbjudande och flyttade till Irland, där hon nu fungerar som chef för marknadskommunikation för IT-företaget. Hon fortsatte samtidigt en utbildning för att bli terapeut, en karriärväg som hon tyckte var oerhört givande.
Med- och motggar virvlade genom livet som en virvelvind. Hennes första jobb var som rektor på Ronnaskolan i Södertälje där hon ökade andelen inskrivna elever på gymnasiet från 55 procent till 75 procent. Detta ledde till att hon blev allmänt erkänd som nästa tv-nätverkspresident innan hon gick över och kom ut som transgenderförfattare.
Några veckor efter händelserna i Skavlan fick jag ett meddelande från en bekymrad medborgare som sett UR-programmet om pöbelvåld och ansåg att jag lagt ett för stort ansvar på Sveriges unga. Det fanns en mobbningsfråga såväl som ett fall av romantiska förvecklingar. Ju längre vi mejlväxlade, desto mer betydelsefull blev historien. Författaren skrev, “Ingen vet riktigt vem jag är”, vilket lämnar läsarna med många obesvarade frågor.
Jag är ganska lyhörd och kan använda min egen intuition för att komma dit jag behöver. Det kan ta formen av bilder, ljud eller till och med bara en kedja av tankar. När jag läser försöker jag se helheten snarare än att fastna i ogräset. Många har sagt till mig att jag är bra på att förklara komplicerade saker på ett enkelt sätt. Linas dyslexi gjorde det svårt för henne att lära sig ett nytt språk i skolan, och hon tyckte att grammatiken var särskilt utmanande att memorera. Hon talar flytande fyra språk: spanska, tyska, franska och engelska.
Jag studerade utomlands i Spanien när jag var 18 och insåg att det var ett bra sätt att lära mig språket. Det är därför jag gjorde det i Tyskland och Frankrike. Hemligheten är att få ut det mesta av din tid, och det gör jag genom att spendera mycket av den i köket. Att ha en vision och tro på den är avgörande, som Lina hela tiden återkommer för att betona.
