Maja Ekelöf Barn – 1971 inträffade något lite extraordinärt. Den svenska tidningen Femina släppte sin årliga läsarsammanställda lista över årets populäraste kvinnor. Där hade däremot en 53-årig städerska från Karlskoga som ännu inte gett ut sin dagbok sjunkit. Ovanför Maja Ekelöf fanns bara Bernadette Devlin, en norsk frihetskämpe, och under henne fanns Astrid Lindgren och prinsessan Sylvia. Vad säger detta oss om tidens sand? Den ser ut som en ensamvarg med ett tigerhuvud tatuerat på bröstet, en symbol för den moderna världens motstånd mot Jean d’Arc och hela Sveriges sagotant.
Allt kom till sin spets med Nina van den Brink. Jag har svängt en del järn: om du läser en biografi om Maja Ekelöf förstår du varför det blev som det blev. Jag tror att det är viktigt för en bra biografi att visa hur en persons uppväxt format dem till den person den är idag. Ekelöf debuterade tidigt i livet och skrev bara två böcker som var mer eller mindre flummiga. Och så uppfyller van den Brink sin skryt att skriva en 450-sidig biografi om sig själv och, ännu viktigare, sin era.
Nästan ingen minns Maja Ekelöf som författare, ändå är hennes porträtt av sig själv lika orubbligt som hennes berömmelse. Under 1920-talet växte en liten affärsman upp i en koja nära Bofors krutfabrik i Karlskoga.Redan i detta tidiga skede gör van den Brink en upptäckt: Ekelöf växte inte upp i elände, utan snarare i ett hus fyllt till gälen med böcker och åtföljd av en syster som senare blev författare. Enklare uttryckt hade hon sett mer av världen än de flesta föreställer sig.
Jag har hört att många golfare har en hemlig thrillerartat över sig. Ekelöf fick fem barn på relativt kort tid. När hon väntade tvillingar berättade Henry att han hade träffat någon annan. Maja blev chockad: hon jobbade som städerska på heltid, var skuldsatt upp över taknocken och visste att Henry inte skulle hjälpa.
När hon gick till sjukhuset för att göra abort försökte läkaren övertyga henne att sluta döda spädbarn. Fans av tv-serien Maid, där en ensam hushållerska vid namn Alex kämpar för att överleva, kommer att veta att riktiga nagelbitare luktar tvål och snus snarare än blod och krut.
Det fantastiska med I’ve Stolen Quite a Few Golve är att den fungerar som en biografi om både en författare och en bokstäver. Mellan klippen av Ekelöf väver van den Brink korta berättelser om lokalbefolkningen på sin egen bakgård. Kvinnor som läser är intelligenta, hårt arbetande människor, och epigrafen kompletterar porträttet av Ekelöf.
När Ekelöf av den romantiska tävlingen som Rabén & Sjögren anordnade var pengar det primära. För en städerska är 25 000 dollar motsvarande två årslöner. Därför var hon inte något slags medium som smög sig in på skrivtalangen, utan hon visade snarare sin konstnärliga expertis från början.
Hon klagade på att recensenter blev förvånade över att få veta att en “städtant” hade skrivit en bok i tidningen. Här gör van den Brink en intressant kommentar om klassskillnader som svar: När rapporten från skunken publicerades var Ekelöf 52 år gammal. Hade hon varit en advokat hade hon aldrig beskrivit som “tant”, utan en kvinna “mitt I karriären”. Som ofta är fallet är vissa mer lika varandra än andra.
Van den Brink hävdar att “Rapport from a skurhink” inte bör behandlas som litteraturens mästerverk som det är. Men, uppmärksamheten flyttades till Ekelöfs “exceptionella vanlighet” istället. Det finns mycket att packa upp i den kritiken, men det händer saker också. Alla som har sett Nan Goldins bilder på aids-offer i 1980-talets New York vet att det inte handlar om estetik. Utan Goldins extraordinära liv skulle hennes empati för samhällets upprördhet inte lysa genom bilderna som en ledstjärna.
Något samma kan nog sägas om Ekelöf. Det centrala mysteriet i hennes romaner är vem hon är, och man måste läsa minst en sida för att inse att Horace Engdahls “författaren är en funktion I texten”-teori inte gäller henne. Det betyder inte att det estetiska värdet av Ekelöfs böcker försämras. Under de senaste åren har det vuxit fram en omfattande forskning om den litterära förvandling som 1960-talets dokumentärskrivande medförde.
Van den Brink diskuterar dock inte Beata Agrells och Anna Jungstrands skrifter om rapportböckers estetik eller Johan Svedjedals bok om upprosandings estetik. Jag saknar alltid insiktsfulla analyser av Ekelöfs skrivsätt. Jag har tillbringat mer tid än vad många golfbollar som helst borde ha låtit mig försöka skingra myterna kring Ekelöfs litterära prestationer.
När Ekelöf av den romantiska tävlingen som Rabén & Sjögren anordnade var pengar det primära. För en städerska är 25 000 dollar motsvarande två årslöner. Därför var hon inte något slags medium som smög sig in på skrivtalangen, utan hon visade snarare sin konstnärliga expertis från början.
Men van den Brink har inte tid för Ekelöfs mörka sida. Hon stödde skogsarbetarnas KFML(r) och fick smeknamnet “Palme den hårt arbetande” i valet 1973. Hennes oskyldiga syn på framtiden var ännu mer tragisk. I sin andra bok, en korrespondens med Kumla-praktikanten Tony Rosendahl, argumenterar hon för att Rosendahls alla fångar borde släppas. Dagens 16-åringar känner en känsla av utanförskap när de umgås med dem som är yngre än dem utanför skolorna. Om Rapporten från en skurhink blir en klassiker, då skulle Brev vara lika bortglömd.
Det fantastiska med I’ve Stolen Quite a Few Golve är att den fungerar som en biografi om både en författare och en bokstäver. Mellan klippen av Ekelöf väver van den Brink korta berättelser om lokalbefolkningen på sin egen bakgård. Kvinnor som läser är intelligenta, hårt arbetande människor, och epigrafen kompletterar porträttet av Ekelöf.
