Marianne Lindberg De Geer Ung – Gun Marianne Lindberg De Geer är en svensk konstnär, dramatiker, författare, teaterchef och kulturkrönikör för tidningen Expressen. Hon föddes den 12 februari 1946 i Stockholms Engelbrekts församling. Marianne Lindberg De Geer växte upp i städerna Köping och Jönköping. Hon är dotter till violinisten och dirigenten Gösta Lindberg och till Röda Korsets sjuksköterskan, Gun, ogift Bergström; hon är också styvdotter till kompositören Johan Olof Lindberg.
Många av Marianne Lindberg De Geers verk har väckt eftertanke och diskussion. Jag reflekterar över mig själv: Växjö har blivit vandaliserat vid flera tillfällen, vilket väckt kulturdebatt i pressen och på gatan. Mate Hunting, en butik i hjärtat av Borås Stadsparken, har också blivit en grogrund för ökad skadegörelse och lokal konstnärlig debatt.
På sin egen hemsida visade Gudrun Schyman upp ett porträtt av sig själv i stil med Barack Obama, med rubriken “Jag tänker på mig själv, Gudrun”, och åtföljd av ett fotografi av Obama från hans presidentkampanj 2008. Sedan dess har fräsen tillkommit i Statens porträttsamling.
Hon gjorde sin skådespelardebut i 2007 års avsnitt av Dramaten med titeln “Jag tänker p mig själ” under ledning av Andreas Boonstra. Den september 2013 debuterar hon som regidebut på Stockholms teatrar med sin originalpjäs Johnny Boy, som bygger på hennes vänskap med kompositören Björn Afzelius.
På Moderna Museet, Nationalmuseum (Gripsholmssamlingen), Skissernas museum Wans Stiftelse, Norrköpings konstmuseum och Göteborgs konstmuseum finns verk av Marianne Lindberg De Geer. Hon var ordförande i Statens konstråd 1996-1999 och Kulturrådet 2003-2010. Efter 69 års tjänst som chef för Konstnärsavdelningen vid Stockholms Stadsteatern kulturhus gick hon i pension i januari 2016.2017, 71 år gammal, debuterade hon som tjusig litterär romanförfattare med utgivningen av P drift, Brombergs förlag.
Från 1970-talet har hon arbetat som frilansande kostymör, först med de fristående grupperna Nationalteatern och Tältprojektet och senare på många spelställen i Stockholms kulturnav, bland annat Stadsteatern och Dramaten, där hon även har förberett kostym för egna produktioner. Lindberg De Geer har även arbetat i filmbranschen och samarbetat i projekt som TV-serier med Carl Johan De Geer och Hkan Alexandersson (Meyerateljéerna) och dokumentärer.
Trots korta perioder av lugn har Sveriges band till Ryssland alltid varit spända. Vi går in i en avgörande fas när Rysslands offensiv mot Ukraina och Sveriges ansökan om att gå med i Nato når en punkt av relativt lugn.På senare år har ett antal böcker publicerats som granskar Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och, viktigast av allt, under Putins alltmer laglösa styre.
Den ryska statens agerande mot sina farföräldrar och sina egna medborgare behöver dock ses i ett längre historiskt sammanhang. På sidan 290 i Fredric Bedoires omfattande bok “Stormaktstidens Norrmalm” står det något jag inte förväntade mig att läsa här: “De ofrälse dominerade i den inre kquarteren nära Malmtorget (Gustav Adolfs torg) under första århundradet e.Kr. Västra och stra malms.
Jag reagerar på termen “gentrifiering”. Jag relaterar det mycket mer till städernas tillväxt i vår egen tid än till händelser på 1600-talet. Men eftersom professor Fredric Bedoire är Sveriges kanske främste expert på byggnadernas historia, använder han terminologin korrekt. Det är en obetald genre att registrera sig för appen, ta på sig Foodoras rosa kläder, åka på en cykeltur och sedan kommentera hur roligt dina huskamrater har. Gjord av Breakit, svenska språket, och författaren Anders Teglund. Timbros ekonomichef, Fredrik Kopsch, har gjort sitt bästa för att hjälpa till (även om han verkar nöjd med företagets arbetsvillkor).
En sak förenar dem alla. De är alla en del av den vita medelklassen på en arbetsplats där de flesta människor är välbärgade migranter på jakt efter ett bättre liv. Man kan med rätta undra om författare faktiskt har tillgång till de världar de befinner sig i. U-nationen Sverige.
Ja. Vid en första anblick kan detta verka som en ganska korrekt beskrivning av Sverige. International Crisis Group gav en lista över två konflikter att hålla ett öga på under det kommande året. Tvåa på listan är den mellan Armenien och Azerbajdzjan, som främst påverkar utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach. Det är sällan man hör något om det i det svenska offentliga samtalet. Rasmus Canbäck, frilansjournalist, har besökt regionen ett flertal gånger och skrivit mycket om Kaukasus. Nu skriver han en bok om sina upplevelser i denna till synes enkla miljö.
Det har varit omöjligt för utländska journalister att ta sig in i Nagorno-Karabach sedan det andra Karabachkriget vintern 2020. Regionens armeniska inkräktare förklarade det som en självständig stat, men inget annat land erkänner det. Slutligen, i mars 2021, kunde Canbäck ta sig in i området och träffa lokalbefolkningen. I denna fascinerande reportagebok är det deras röster som hörs.
Att läsa sa Mobergs samlade lovsånger och artiklar från över femtio år av författarliv är en fascinerande upplevelse. De flesta utmärkelser varar inte tillräckligt länge för att ackumuleras, och att göra det nu, efter att så många år har gått, kräver lite extra ansträngning. Samlingen utvecklas dock till både en slags intellektuell självbiografi och en resa genom tider som nu är historia för oss.
Mobergs genombrott kom när hon var i början av 20-årsåldern och hennes popularitet var direkt obestridlig. I de tidigaste texterna från omkring år 68 tar hon de förtryckta och utstöttas parti mot de äldre, etablissemanget och makthavarna. Hon verkar inte ha deltagit i sektens ritualer, utan är istället ett tidsresande barn. Till exempel erkänner hon att hon känner sympati för brottslingar och förklarar (genom medling av en läkare och en holländsk polis) att livet är fullt av färger och att brottslighet kanske inte skiljer sig så mycket från andra brott.
Dessutom är missbrukare mer aktiva än genomsnittspersonen eftersom de inte vill “fungera så sjukt som vi andra gör i ett sjukt samhälle.”Björn Werner, efter att ha läst Petter Larssons meritokratibok, skriver: “Som läsare förväntar jag mig att bli upprörd när Larsson lägger fram bevis efter bevis som visar att det svenska samhället 2023 inte är en plats där transparens och service är allt.”
Det är faktiskt mycket godare. Enligt Oxfam konsumerar de fem rikaste svenskarna idag lika mycket som fem miljoner svenskar gör tillsammans. Samhället utöver detta, sägs det årligen, definieras av bestående familjeband, noggrant skapade nätverk och rikedom som gått i arv genom generationerna.Som läsare förväntar jag mig fullt ut att slingra mig när Larsson presenterar bevis efter bevis för att det svenska samhället 2023 inte är en utopi där ärlighet och vänlighet värderas över allt annat.
