Pernilla Anderssons Föräldrar – Konstnären Pernilla Andersson Dregen blev häpen när hon upptäckte sin pappa, som led av Alzheimers sjukdom, på senilavdelningen. Hon drev sjukvården framåt och startade en välgörenhetsorganisation för att samla in pengar till dem som arbetar för att förbättra livskvaliteten för världens fattigaste människor.
En kylig dag i mitten av februari besökte svenska konstnären Pernilla Andersson Dregen sin pappa Kent, som lider av Alzheimers sjukdom, på äldreboendet på Södermalm i Stockholm, där hon hittade honom sittande i rullstol.Så fort jag gick in visste jag att det hade gått simmande, och en snabb kontroll bekräftade att han hade klarat sig bra.
Jag förstår att sånt här kan hända, men jag anklagade inte någon i personalen för att försöka göra för mycket med för få resurser. Pernilla tog snabbt in sin pappa i badrummet, bytte kläder och satte en blöja på honom, men när hon frågade när hans inkontinensskydd skulle bytas fick hon inget svar.
Hon märkte också några vridna avföring i byxorerna, vilket hon tolkade som att en olycka inträffat tidigare och att någon gjort några mycket tysta försök att tvätta området. Hon upptäckte också ett par byxorer med vriden bas i en lila.Anställda fick veta om en oacceptabel arbetsmiljö på ett helt anonymt sätt.
Jag fruktar förlust mer än någon annan känsla och är medveten om att Alzheimers sjukdom kan orsaka irrationellt beteende. Kanske hade pappa försökt bedöva byxorerna i leran utan hjälp av personalen, men när jag upptäckte att hans täcke hade tagits bort blev jag arg. Pernilla förklarar, “Jag är den typen av person som reagerar starkt på orättvisor, och därför behövde jag föra ett samtal med företagets högsta brass.”
Där ställde hon spetsiga frågor om var paketet kom ifrån och hur det kom sig att hennes arbetskamrat satt med byxorna nere i pausrummet. Men hon oroade sig, ställde fler frågor, kunde inte lista ut tidslinjen och grät när hon insåg att hennes pappa hade tillbringat tre nätter utan filt. Den sorgliga hade lagts på sängen, och ingenting hade ersatt den sedan dess.
Massiva reaktioner
Pernilla tuggar och kliar sig i huvudet. De ovanliga omständigheterna då hon hittade sin far den februaridagen gjorde henne arg och hon visste att hon var tvungen att vidta åtgärder. Inte bara för sin pappas huvud, utan för alla andra som inte har någon som passar deras tunga. Hon insåg att hon kunde dra nytta av plattformen på grund av sin status som en känd musiker. Hon skrev om sina ägodelar på sociala medier och fick massiv respons.
Alla säger att de vill förbättra sig själva, men ingenting förändras någonsin.Många delade med sig av sina berättelser och jag kan med säkerhet säga att det som hände min far är en saga i jämförelse. Arbetarna berättades i förtroende om en fruktansvärd arbetsmiljö och låg lön, men de var för rädda för att säga ifrån och kräva förändring. Jag insåg att jag inte ville vara den där bajs-rasande artisten på en vecka. Jag skulle vilja att det här skulle växa sig större än det är nu.
Personalen är mycket vänlig.Pernilla började forska om sjukvårdsföretaget Vardaga, som driver pensionärssamhället där hennes pappa bor, och upptäckte svindlande höga vinstmarginaler även när den underbemannade personalen gick på utgiftsrunda. Hon räknade antalet IVO-anmälningar som gjorts mot aktiva företag och vårdgivare som helhet och fann en slående hög siffra.
Det här handlar inte bara om min pappa längre.Folk säger att de vill förbättra sig själva men gör ingenting för att det ska hända. Det kommer inte att få några som helst återverkningar, vilket gör rapporterna meningslösa. Pernilla, som undersökt vårdbranschen och funnit att dess affärsmodell var cynisk och vinstdriven, bestämde sig för att uttala sig om frågan i svenska medier.
Det här handlar inte bara om min pappa längre, du vet. Eftersom jag sitter på honom hela tiden och säger saker tills de oundvikligen irriterar honom, har han nu den perfekta inställningen. Men hur är det med oss andra utan skötare som är rädda för att ta ledningen? De har kämpat länge och är helt utmattade. Jag kunde ha flugit för att träffa min pappa, men jag vill inte. Han har varit där i nästan fyra år; ett flyg kan döda honom vid det här laget. Men viktigast av allt, jag vill bli chef på ett medicinskt företag.
Behöver ett svar från de högre upp
Efter att ha lämnat in en anmälan krävde Pernilla svar från de högsta ledarskapsnivåerna; dock kan man inte stanna på toppen för alltid. Ingen tar ansvar för att de anser att äldre och sjuka inte kan tvingas till “integritetshotande” handlingar.
Det vi gör är en droppe i havet, säger hon, men jag tror att varje dollar är värt det. De säger att de är tuffa som teflon. Allt kretsar kring dem; ingen vill erkänna att något är fel eller att det är oacceptabelt att lämna en skröplig 75-åring sittande i sin egen förvrängda boning. Hennes sjukdom har inspirerat henne att fortsätta kämpa för äldreomsorg av hög kvalitet och en advokatbyrå har nyligen kontaktat oss för att erbjuda hjälp med att samla in pengar till Pernilla Andersson Dregens stiftelse.
Planen är att slå samman fem miljoner kronor och sedan dela ut bidrag till värdefulla ändamål och initiativ i framtiden. Möjligheten att söka ekonomiskt bistånd för advokatkostnader i samband med att driva ett mål mot en vårdgivare övervägs också. Men jag tror att det är som att David går upp mot Goliat. Även om jag inser att det vi gör bara är en droppe i havet, tror jag att varje bidrag är avgörande. Om jag kan samla stöd och sparka igång en rörelse i rätt riktning skulle det vara fantastiskt.
Att ställa en fråga till Pernilla är en tam sak att göra. Hon pratar osammanhängande och glömmer att använda patois. Hon har dock nyligen bestämt sig för att ta ett steg tillbaka och låta andra ta ansvaret för stafettpinnen. Hon har en stilig son som förtjänar din uppmärksamhet. Och en karriär inom musiken.
Känner mig rosa igen
Musik flödar genom hennes liv som en röd tråd, och det är också det som hjälper henne att vittna om sina upprörande upplevelser. Hon var sex månader tillsammans med baby Sixten när hennes pappa första gången visade symtom. Han lärde sig att räkna, gick apa i skogen, blev orädd och djärv. Lämnade draget till sin sambo ofta när Pernilla ringde.
Paret lyckades skapa romanens slut på en vanlig dag under flera år. Ett tag efter att Kent fått sin diagnos skrev Pernilla ner sin adress till honom och 2016 fick han jobb på sjukhuset där han är idag. Inför överlämnandet till Vardaga i november 2018 sköttes det av en stiftelse.
Han minns min doft och min röst. Men han har ingen aning om att jag är hans mamma. Pernillas pappa var jazzmusiker i sina bästa år och trots sin sjukdom verkar det som att något vaknar till liv när han lyssnar på musik. Bitar av minnen och känslor flyter upp till ytan. Musiken väcker både sorg och glädje.
