Roy Andersson Sjuk – För ett par månader sedan vann “Om det oföränderliga” Roy Andersson Silverlejonet på filmfestivalen i Venedig för bästa utländska film. Inför dagens Sverigepremiär samlades vi i hans Studio 24 för att diskutera allt från nya och gamla filmer till Ingmar Bergman och Mikael Persbrandt, samt snygga reklamfilmer för kasinon och sprit.
Ingen kan göra mästerverksnymfer. Jag jobbade och drack lite samtidigt, vilket var otänkbart tidigare i livet men något jag lyckades få till, säger han. Nej, Roy Andersson är inget praktexempel på renässansmänniskan. Vi går tillbaka till det.Den nu 76-årige regissören slet ut mitt hjärta när jag bara var 15 år gammal. Den första filmen jag någonsin sett av Rolf Sohlman och Ann-Sofie Kylin, “En kärlekshistoria” (1970), gick rakt in i hjärtat och är nu min favoritfilm genom tiderna.
Den har behållit sin status som den bästa svenska filmen genom tiderna under hela året. Snabbt tittar tonåringen på en annan film. En mörk komedi om en lite dysfunktionell familj, där generationsklyftan mellan de vuxna väcker både ilska och sympati.
Som journalist ser jag det som ett privilegium att ha rest med och lärt känna Roy under hans internationella resor. Han vann jurypriset i Cannes för “Sånger från en annan värld” 2000. Pris för bästa film vid filmfestivalen i Venedig 2014: “En duva satt p en gren och funderade p tillvaron.” Premiären av nya “Om the Unchangeable” hölls i Venedig för några månader sedan. Roy är faktiskt ett mycket mer känt namn på den internationella scenen än i hemlandet Sverige.
Den nya filmen behandlar som brukligt svårigheten att vara man. Jag tycker om att tro att min pappa har hjälpt mig på vägen. Hur svårt det än var, var han alltid kapabel att radikalt omformulera sitt förhållningssätt. Jag har fått mycket av det, och jag kan se hur löjligt livet är med humor på grund av det.
Efter att ha avslutat “En kärlekshistoria” kände jag en djup depression. När du bara är 27 har du ingen aning om hur saker och ting skulle kunna bli så här. Detta är vad som kallas framtida depression. Roy har länge sagt att han föredrar de mycket stiliserade filmerna med tabeller han gjort de senaste tjugo åren framför de med mer konventionell dramaturgi. Men när jag för femte gången berättar för honom att “En kärlekshistoria” är den bästa svenska filmen genom tiderna, säger han något jag minst förväntat mig att höra:
Jag måste ändå säga att du delvis har rätt. Efter alla dessa år är det möjligt att det är den bästa film jag någonsin sett. Det är något med det som de senaste filmerna kanske saknas. Det finns ingen med kallt huvud. Jag är glad att så många moderna unga män uppskattar det.
Att växa upp i en arbetarfamilj i Göteborg var en normal upplevelse för Roy. Har alltid varit och är starkt vänsterorienterad. Strax efter att han skrivit in sig på filmskolan befann han sig armbåge mot armbåge med Hollywoods tunga hits som Svenska Filminstitutets chef Harry Schein och demogurun Ingmar Bergman.
Jag passade på att få tillgång till kamerarummet, ladda upp fem kameror att ge till mina studiekamrater så att vi kunde dokumentera antitennismatchprotesterna i Bratislava 1968. Efter det försökte Schein få mig släppt tidigt från skolan .
Bergman var bäst med Schein, punkt. Han ringde mig till sitt kontor i Rsandas Filmstaden, ett jävla skitställe, och sa att om jag fortsätter jobba med “den där Bo Widerberg” kommer jag aldrig att kunna göra en lång film. Det var blixtrande varmt.
Bergman var en genitiv, en dåre och en jäkla ål. När Roy Andersson tog upp sig själv efter “En kärlekshistoria” gjorde han “Giliap” (1975), som blev en stor kritiker- och kommersiell succé. Jag hoppas att surret kring honom som en av världens största filmskapare aldrig dör ut. Men så vände strömmen av revanschlust. Roy började göra reklam.
Inklusive men inte begränsat till: Gevalia, Trygg Hansa, Lotto, Fazer, Estrella, Air France, Arla, Citroen, Posten och Aftonbladet. Biopubiken, som visade dem före den typiska biofilmen, gav dem priser och hyllningar. Och de inkluderar pengarna som Roy la in i Studio 24 – en kåk – innan den här banken öppnade på Sibyllegatan i Stockholm. Studio, klipprum, biograf, kontor och en liten lägenhet för sig själv ingår. Det tog honom 25 år, och Cannes-vinnaren “Singers…”, att göra sin efterlängtade återkomst till filmbranschen. Filmerna har alla hittills producerats i samma anläggning.
Min pappa var kraftigt alkoholiserad innan han slutligen slutade dricka vid 35 års ålder. Så jag var väldigt futuristiskt nihilistisk under lång tid. Efter att ha arbetat med människor i 50- och 60-årsåldern som tyckte att det var en bra idé att dricka vin varje dag, blev jag lite trött av praktiken. Och det är tufft att vara nykter så här sent på eftermiddagen. Jag står för det jag sa. Inga mästerverk skapas för närvarande. Människor som alltid är på språng inser inte att drickande kan hjälpa dem att slappna av, känna sig mer självsäkra och lugna nerverna.
Jag har haft pågående problem med samma bikupa under de senaste två decennierna. Likaså artrit i skulderbladen de senaste åren. Roy säger sig ha idéer till två eller tre scener för en ny film. Ändå känns det som väldigt långt innan en ny långfilm kan vara klar. Men sedan säger Roy, efter att vi redan har växlat:
Snälla träffa mig i Venedig snart. Och jag vet inte om det är något han har tänkt på länge eller om han kom på det inom några timmar, men han säger: “När jag först började göra kommersiella filmer var det lite skissartat.” Jag var dock av den åsikten att det borde göras kompetenta reklamfilmer. Jag skulle ha gått vilse utan dem, och jag är ganska stolt över mig själv. Om du sätter ihop dem alla skulle du få en fantastisk lång film.I Venedig kan du inte vinna någonting genom att sätta ihop gamla reklamfilmer. Men om Roy Andersson gör det bjuds han in med öppna armar.
