Stefan Einhorn Sjuk – Stefan Einhorn, läkare, professor och författare, är aktuell med en ny bok, “Konsten att fördärva sitt liv – eller inte”. Det är en manual om hur du förstör ditt liv, eller gör det bättre. I boken avslöjar han också att han har Parkinsons sjukdom.
Boken släpptes den 17 augusti och är både underhållande och tankeväckande eftersom den skrevs med glimten i författarens öga. Läsaren får råd om hur man kan förbättra sina liv genom att bland annat lära sig att vara sur och irriterad på andra människor, bilda giftiga relationer och uppleva skam- och skuldkänslor. Men varje kapitel ger också förslag på hur vi kan förbättra vårt dagliga liv.
Det är en manual för att förbättra ens livskvalitet. Den som vill självsabotera bör läsa den. Där lär man sig de sanna metoderna för att snubba sig till toppen via teknik. Men poängen med boken är inte att antyda att förändring är omöjlig; snarare hävdar Stefan Einhorn att positiva livsförändringar kan åstadkommas genom att bara göra tvärtom.
Avslöjar information om Parkinsons sjukdom
Sedan en tid tillbaka har han hållit nyheten om att han lider av Parkinsons sjukdom från en mer kräsen publik. Jag vill hellre att folk förknippar mig med mig själv och vad jag är än en sjukdom. Tanken på att andra män tänker negativt om mig är motbjudande. Jag tänker inte så mycket på mig själv alls.
Det hade gått år – möjligen årtionden – innan han insåg att något inte stod rätt till. Jag märkte att min vänstra hand inte riktigt hängde med, och det blev mer utmanande att formulera vissa ord. Jag besökte en neurolog och testades flera gånger. Till slut konstaterade de att han var hypotensiv, och han remitterades till en psykiater som satte honom på antidepressiva, säger han.
Enkel diagnos
Men efter fem år hade hans symtom blivit så allvarliga att han sökte upp en ny neurologisk undersökning. Då ställdes diagnosen Parkinsons sjukdom. –När jag äntligen fick diagnosen var det nästan för lätt att se vad som var fel.
Han slutade med antidepressiva läkemedel och började med medicinering mot Parkinsons sjukdom. En behandling som lindrar symtomen utan att förvärra den underliggande sjukdomen. Dopaminproducerande nervceller i hjärnan dör av vid Parkinsons sjukdom. Dopamin spelar en avgörande roll för hur hjärnan reglerar rörelser, och dess effekter förstärks när nervceller dör.
Lång livslängd, skörhet och sår är alla obehagliga biverkningar av sjukdom. Sjukdomsförloppet är utdraget och symtomen förvärras med tiden.Mitt perspektiv på vad som är avgörande och mindre avgörande inom vården har skärpts till följd av min sjukdom. Jag tror att jag till viss del har satt ut snubbeltrd för mig själv i olika riktningar och har därmed haft en mindre än optimal livsstil.
När sjukdomen slog till insåg jag hur mycket det finns att vara glad över. Allt handlar om att känna igen det goda i sina resurser och förstå de svårigheter man orsakar för sig själv. I boken visar jag hur man kanske bryr sig om sig själv, men också hur man kan ändra sin inställning för att nå bättre resultat.
Jag är trött och kall överallt. Det är jobbigt som det tar så mycket tid att få ihop, så jag kan inte sitta igenom föreläsningar om de inte är otroligt intressanta för mig. Blir jag inte stimulerad blir jag grinig, men så länge jag fortsätter är det inget problem. Men jag blir stadigare i min långsiktiga syn, och vi får se hur det går härifrån.
Det finns inget med det som gör mig ledsen. Eftersom det inte finns något botemedel mot sjukdomen hade jag ingen anledning att få reda på att jag var sjuk förrän jag hade varit sängliggande i fem år. Under de första fem åren av min sjukdom upplevde jag ganska vaga symtom. Det är inte lätt att ställa en diagnos när symtomen är vaga.
Precis som jag hoppas på en effektiv behandling i framtiden för mitt eget huvud, hoppas jag detsamma för alla som drabbas av denna sjukdom. Men efter att ha fått min diagnos bestämde jag mig för att lita på mina läkare för framtida vård snarare än att själv gräva i litteraturen.
Fakta
Tvärtom. Boken skrevs med optimism och hopp om att göra gott, att hjälpa andra att förstå och förbättra sig själva. Syftet med detta stycke, som var både roligt och inspirerande att skriva, var att undersöka hur människor kan förbättra sina liv och de hinder de lägger framför sig för att göra skillnad. Boken kunde ha varit så omfattande som författaren önskat; ämnet är trots allt ovanligt. Ändå tror jag att det finns en gräns för hur tråkig en bok kan vara. Efter cirka 160 sidor insåg jag “nu räcker det” och slutade skriva.
Det är viktigt att notera att bokens inledning utelämnar en avgörande komponent. När fysiska symtom först visade sig sommaren 2007, diagnostiserade läkare initialt hypokondri; detta reviderades dock senare till ett annat villkor.
Tja, jag fick diagnosen Parkinsons sjukdom, vilket var något av en lättnad. Det kändes bra att få min intuition bekräftad. Vid ett tillfälle blev livet mycket tuffare, men det var också utan tvekan värt att leva. Allt tar mer tid än vi skulle vilja, men jag tänker inte låta min sjukdom hindra mig från att leva ett bra liv, även om jag måste släpa runt mig längre än jag borde och kan bli full av en överdriven mängd trötthet, som han uttrycker det.
Ändå har jag aldrig levt ett mycket fattigt liv, varken före eller efter denna tidpunkt, och jag har alltid kunnat sätta min egen krokben. Nu vet jag att jag ska uppskatta vad jag kan göra istället för att slå mig själv över det jag inte kan. Jag är också mycket mer bekymrad över mina familjerelationer, vänskaper och bekantskaper. Jag bryr mig mer om att andra tycker dåligt om mig än tvärtom.
