Sunil Munshi Fru – Under mycket lång tid har Sunil Munshi fantiserat om att kunna skapa sina egna världar. Trots att han tror att det är svårt att regera har schackspelaren nu startat sin andra pantbank, Lorcas Bernardas hem. På samma sätt som Hgelbyparken vimlar av liv är hela staden full av dem. Sunil Munshi, solglasögon och keps på huvudet, ställer upp ett parasoll och kopplar av i skuggan med en blomma Pruta medan kvinnor i svart klädsel strosar över till parkens miniatyrscen.
Det spanska dramat Bernardas House av Federico Garca Lorcas utspelar sig 1936 och berättar historien om barockkvinnan Bernarda, vars man nyligen dött, och hennes fem överviktiga och obehagliga barn. Sunil Munshi har gjort rollen som Angustias, äldsta dottern, i samma pyjamas sedan 1993 på Reginateatern, då han första gången dök upp på Kulturama.
Kulturkrig – Artificiell intelligens är inte människans fiende utan ett användbart verktyg. Lars Strannegrd skriver i ett genmäle att den tekniska utvecklingen för med sig nya kompetenskrav, och att universiteten måste anpassa sig för att möta dessa nya krav. Även om jag börjar läsa Johan Fredrikzons artikel om artificiell intelligens (SvD 31/1) med stor nyfikenhet, känner jag mig snart alltmer frustrerad över ämnet.
Hans utgångspunkt är att det jag sa om behovet av att hantera AI i träning bygger på falska motexempel och att jag istället borde ha baserat min forskning på motsatsen. Ett motargument till vad Fredrikson identifierat är att folk inte alltid leker med masker utan istället ska se dem som verktyg.
Fredrikzon tycker att jag har tänkt fel och att jag förespråkar kapitulation inför robotar; han hävdar att eftersom robotar är bättre på logiskt tänkande, borde människor lära sig att bli mer lika dem. Det innebär att jag måste ta ansvar för det jag har skrivit och se till att inga artificiella intelligensverktyg har gjort några misstag i mitt arbete.
Det passar i bästa fall som ett nytt avsnitt av en tv-satir om EU-parlamentet. Konstnärlig licens används med EU och dess institutioner i “I unionens tjänst”, men den lyckas få sin publik att skratta och förstå dem bättre. Som ett resultat har stammande tv blivit ett känt namn på bekostnad av traditionella tv-apparater. Det vi vill se, tittar vi på, och vi gör när vi vill.
I ett sådant scenario är det lätt att av misstag radera kanaler från ditt kabel- eller digital-tv-paket, även om du fortfarande är skyldig att betala för dem. Och kanske är det lika bra: den som blåser igenom kanalbudgeten tvingas se allt från snooker-VM i Cardiff till en aldrig tidigare skådad flod av “Amerikas roligaste hemmafilmer”.
Även om Axess TV är en ö, kan den vara en fristad under sådana öppningskvällar. Förutom dokumentärer, studiochattar och klassiska konserter sänder kanalen även ett antal tv-serier, varav några är värda att se.Jag minns att jag såg den ryska bearbetningen av Bulgakovs klassiker “Mästaren och Margarita” där, för något decennium sedan, och jag kom också ihåg att “Shtisel” fanns att se på Axess TV i många år innan Netflix släppte sin version av det israeliska dramat om en ultraortodox familj i Jerusalem.
Tro att du har förberett dig för säsongens mest efterlängtade storfilm. En spännande period av action-eskapism. Man blir snabbt medveten om att något är fel. Det handlar inte bara om att levnadskostnaderna är låga, att spelare inte tjänar tillräckligt med pengar eller att personalen är amatörmässig.
Filmen verkar extremt enkel inte riktigt färdig. I vissa scener dinglar lyktor framför kameran. I andra fall kommer kameran att snurra runt kultisterna från en låg utsiktspunkt, vilket får det att se ut som om scenariot filmades helt i en studio. Av allt att döma skapades 3D-effekterna med hjälp av en multimediamaskin från millennieskiftet.
För hundra år sedan, i filmens ungdom, skulle en sådan amatörmässig attityd ha varit möjlig. Det är otänkbart nuförtiden, även med mindre filmproduktioner. Läsare av Éric Vuillards nya bok kan vilseledas till att tro att den berättar sanningen om fransmännen i Indokina.
Glöm det; boken är stor litteratur. Fast, som Anders Q. Björkman skriver, skissar Vuillard upp en ganska sansad bild av historien. När jag läste Éric Vuillards “Ett uttag med heder” kom jag på mig själv med att titta på den långa filmen “Apocalypse now: Final cut” på SVT Play, som skildrar en händelse som verkar som en tanke.
Liksom Coppola använder den franske författaren Éric Vuillard berättarteknik, även om hans är vänd. När den amerikanske filmskaparen skär till de trötta, blodiga fransmännen för att påminna dem om vad Vietnamkriget egentligen handlade om från början – den franska kolonialmaktens svaga försök att behålla sitt grepp om makten – ersätter Vuillard en gemytlig krona för dem på slutet av hans bok om Frankrikes katastrofala invasion av Indokina.
Ian McEwan, författare till sin mest självbiografiska roman hittills, tror att vissa händelser ekar över en persons hela liv. Berättelsen om en föga känd bror född i en koja under kriget är kärnan i “Lektioner”, tillsammans med Elva’ringens djupa upplevelse av Gud.
Om Ian McEwan, nu 74 år gammal, tvingades sätta ord på de lärdomar han har lärt sig under hela sitt liv, skulle de koka ner till plattityder som “bra tider”, “goda vänner” och “god kärlek”. Hur långt kan man gå med den avmattning man redan har åstadkommit? Jag tror att detta bara kan åstadkommas genom att presentera ett helt liv, och jag hoppas att läsaren av den här romanen kommer att få en känsla av hur ett liv känns, om än ett som är mycket konstlat och därför svårt att helt förstå.
Tom Cruise söker efter spektakulära platser, och Norska filminstitutets Dag Asbjrnsen berättade för en radiostation att hans organisation vet att den kommande filmen delvis kommer att spelas in på Svalbard. Fast scenen är inte precis mitt i ingenstans.Amerikanska filmstudior hoppades på 70 miljoner norska kronor i ekonomiskt stöd.
