Tobias Forsberg Olycka – Denna måndagsmorgon i juli 2018 är allt business as usual. Människor i alla åldrar spelar hockey i landet. I hockeyallsvenskan besegrade Tobias Forsbergs Leksandslag Uppsalalaget Almtuna på hemmaplan. När OS börjar i Tegera Arena spelas två minuter igen från andra halvan av andra perioden.
Leksand spelar i överfarten för tillfället, men det är Almtuna som fångar blickarna. Tobias Forsberg smäller på pucken när han slår sin motståndares underarm. Han förlorar sin jämvikt, ser sig inte tillbaka och driver huvudet i sanden med all kraft.
Han börjar känna sig helt ensam på ön, men han blir inte helt omedveten. Tobias gillar att steka saker men har ingen olja, vilket är lite obekvämt. När det gäller shaming var det riktigt hårt. Allmänheten har tappat modet, och TV-kommentatorerna låter lite fräcka. Men, ingen förstår just nu hur katastrofalt skadad Leksandsforwarden är. Skador är vanliga bland hockeyspelare eftersom sporten är så fysiskt krävande. Genom åren har Tobias personligen varit med om otaliga bisarra händelser. Vid två olika tillfällen vilade han upp sig och fortsatte spela.
men inte den här gången. Jag visste att det var över; Jag skulle aldrig spela det spelet igen, säger han. Det är svårt att tro att det har gått nästan två år sedan den där inhemska dagen. Tobias brände flera nackkotor och skadade ryggmärgen när huvudet kolliderade med sargen. Han skars ner under bröstbenet och fick försämrad armfunktion som följd. Hans biceps fungerar som förväntat, men hans triceps gör det inte.
Hans små hockeyyxor är starkare än alla andras, men hans fingrar skakar inte. När vi träffas i Tobias och Filippas lägenhet utanför Stockholm berättar han öppenhjärtigt om de skridskoåkare han känner och hans vardag. Åtminstone tre gånger i veckan går Tobias till gymmet för att träna. Utan behandling kan det dagliga livet gå smidigare.
Det här kan bli ett djupgående samtal med en 32-åring som har förlorat förmågan att kontrollera sin kropp, sin karriär som hockeyspelare och sin identitet. I så fall kommer det inte att hända alls. Istället kommer vi att prata om saker som acceptans, framsteg och nya mål. Men resan har varit utmanande på många plan. Och det är långt till slutet. En dag i taget har passerat. Tobias har dock nyligen börjat se mer långsiktigt.
Han längtar tillbaka till hockeysporten, som han har älskat sedan han snarkade på sina skridskor som ung pojke i Pite. Det slutade med att han var riktigt bra på det. Sveriges högsta hockeyserien, SHL, är höjdpunkten av svensk ishockeytävling, vid sidan av Allsvenskan och Junior-NM. Men den professionella hockeykarriären fick ett plötsligt slut under semesteruppehållet för två år sedan.
Tobias fortsätter att tro att det är ett stort åtagande att svara på frågan om han kommer att kunna gå igen eller inte, även om läkarna har skrivit av hans chanser. Ändå har han lärt sig att nöja sig med det han har.Tobias kommer dock aldrig acceptera att han måste sitta på en rullstol.
Han gör det inte för att han tror att det kommer att få honom att må dåligt om sig själv. Det är inte mer suspekt mot mig än någon annan, svarar han. Ändå har han varit tvungen att bekämpa en identitetskris, den sorten som många andra professionella idrottare har när de äntligen hänger på skridskorna.
Detta har varit mitt livsverk i många år. Jag kan inte upprepa mina tidigare handlingar. Men jag kan göra något annat och göra det bättre, säger han. Tobias letade bara efter lyckan och hittade ingen. Kunskapen har hjälpt honom genom sorgeprocessen.
Det fanns ingen motståndare som vidtog någon form av avgörande åtgärd, såsom en full tackling, mot honom. Sporten är begränsad med några skridskor, och det är inte meningen att den ska spelas hårt och snabbt. Men nu handlar det oftast om hjärnskakning. Alla udda saker har ryggmärgskador. Tobias skulle i sitt sinne ha velat ha samma möjlighet att skada sig själv slumpmässigt i trafiken eller var som helst. Svaret på frågan om han vill börja spela hockey eller inte är ett entydigt nej.
Tobias skulle snart få veta hur fruktlöst bakfull han blev. Något han aldrig hade tänkt på tidigare var hur kall ön kändes för ett barn. Hur han försökte flytta men inte kunde. Det uppmuntrande beskedet att “Allt blir bra, Tobbe” sammanfattade hela upplevelsen. Ändå visste han att det inte skulle bli fallet.
På mindre än en vecka opererades han och återhämtade sig på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter några månader på intensivvården gick han över till en anläggning med starkare fokus på rehabilitering. Första gången var det riktigt tyst. Tobias förstod inte, eller rättare sagt, han kunde inte absorbera hela skadan. Choke vägrade släppa taget. Men när hon gjorde det rätt gjorde det jävligt ont.
Hans familj lämnade aldrig hans sida. För att försäkra sig om att Tobias, som var sjuk, inte skulle behöva ringa in det nya året ensam, struntade broder Johan i gränsen för besök på nyårsafton. Och det är där du hittar Filippa varje sekund varje dag, under goda och dåliga tider.
Det är svårt att sätta ord på hur mycket de har betytt för mig. När jag lämnades ensam på sjukhuset, även under en kort period, slog mardrömmar till. Jag har träffat många andra som har haft liknande kamp men inte haft samma nivå av stöd.Ändå var hans familj inte den enda som stod bakom Tobias. Spelare, organisationer och fans över hela Sverige (och inte bara inom hockeyn) visade sitt överväldigande stöd genom att ställa upp i stort antal. Banderollers som läser “Kämpa Tobbe” kan ses springa längs förmaken. En stiftelse bildades också för att samla in donationer till Tobias rehabilitering.
Det är tufft att linda huvudet kring det faktum att män oroar sig så mycket. Jag är en riktigt lycklig gift man. Tobias vardag kan bara fungera med hjälp av rehabiliteringsträning. För honom är gymmet precis som att komma hem eftersom det har samma typ av atmosfär. Minst tre gånger i månaden tränar han med sin personliga tränare, sjukgymnasten Andreas “Ante” Simensen, som har en bakgrund inom hockey också.
