Anders Holmertz Sjuk – Anders Holmertz verkar nästan lika vältränad som han gjorde när han dominerade svensk simning när han kommer springande mot oss med fru Stina.Han är lite gråare i håret och skägget har blivit lite mer markerat, men i övrigt är han lika smal som han var när han först kom ur simbassängarna för 20-30 år sedan.
Av denna anledning är det till en början svårt att tro att han var så svårt sjuk för ett år sedan att han behövde en akut levertransplantation. Det går inte en dag som jag inte tänker på givarna och känner enorm tacksamhet. Han säger: “Det är tack vare hans liv som jag mår så bra idag.”För Anders kom vetskapen om att allt inte var i harmoni med hans hälsa som en blixt från klar himmel. För två år sedan i december mådde han plötsligt illa med ett illamående smäll som sköt ut under hans högra skulderblad.
Aldrig tidigare hade jag känt mig så levande och pigg; Jag hade aldrig upplevt något liknande. Stina tog honom till akuten över natten eftersom smärtan var så svår. Min läkare feldiagnostiserade det som ett fall av gallsten. Han lovade att han skulle låta mig veta om hans angripare återvände, och de gjorde just det och attackerade Anders varje vecka. Men han letade inte efter värde. Istället slukade han i sig skräpmat i fåfängt hopp om att det skulle hjälpa.
De efterföljande panikattackerna var inte tillräckligt allvarliga för att jag skulle besöka sjukhuset. Och eftersom jag trodde att det var en gallstensanfall kunde jag vänta tills det gick över innan jag gick in.Jag visste innerst inne att något var fel, sa han senare. Jag var dock beredd att söka läkarvård och lära mig att operation var nödvändig. Jag har sällan varit ledsen i mitt liv, och tanken på att bli nedtryckt gör mig nedtryckt.
De återkommande terrorattackerna drabbade dock fler än bara Anders. Varje kväll när det hände var Stina livrädd och hon märkte att hennes liv ofta låg på rädsla och ångest.I samband med en grillkväll i början av juli 2015 stod det klart att stanken inte längre gick att ignorera. Anders attackerades igen, denna gång mitt i natten, med samma grymhet som hans första överfall.
Stina säger: “Det var då jag visste att det måste vara sant.” Jag insisterade på att han skulle kollas upp och dagen efter tog jag honom till sjukhuset. Tre veckor senare kom diagnosen som en bomb som förändrade Anders och hans familjs liv för alltid. Läkaren på vårdcentralen flaggade för att han hade höga spakvärden och han fick tillstånd att åka till sjukhuset för ytterligare tester.
Det var torsdagskväll och jag var på väg till land för ett träningspass med hajarna när min telefon ringde. Det var en läkare från sjukhuset. Han sa att jag hade gallsten i tarmen och att han ville att jag skulle komma till honom direkt, men det var tydligen omöjligt. En annan persons första tanke var att det var cancer och att det skickade kalla rysningar över hela kroppen. För drygt ett år sedan förlorade han sin mamma i cancer.
När jag frågade om det var cancer eller inte sa läkaren att de var osäkra men att det inte såg bra ut. Det fick mig att känna mig ännu mer olycklig. Anders återvände till Sverige iklädd en knallröd halsduk. Samtidigt ringde han Stina för att förmedla läkarens telefonsamtal.
Jag var helt livrädd, säger hon. Jag mindes plötsligt hans kraftfulla viktminskning, och att tänka på vad den kan användas att förlita mig på fick mig att känna mig helt utarmad.
Eftersom Anders inte kunde komma till läkaren förrän i måndags ägnade han och Stina hela dagen åt att fundera över vad läkarens prognos kan innebära.
Det var den bästa helgen i våra liv. Vi tillbringade nätterna när vi låg i sängen, pratade och grämde oss över vad framtiden skulle erbjuda.Anders förklarar att en definitiv diagnos av lungcancer inte är möjlig. Samtidigt försökte vi dölja vår oro i ungarna för att inte skrämma dem. Till deras stora lättnad visade ytterligare undersökningar att det inte var cancer. Men det betydde inte att faran var över. Den andra vanligaste orsaken till cancer är en sjukdom som kallas primär skleroserande kolangit (PSC), som påverkar levern.
Det är en allvarlig sjukdom; Jag fick veta i januari föregående år att mina celler hade genomgått förändringar och att jag stod inför en ökad risk att utveckla cancer om jag inte fick ett nytt livstödssystem inom ett år. Anders gick sedan igenom ett antal tester för att bevisa att hans fysiska kondition var tillräcklig för att genomgå en transplantation. Sedan klättrade han till toppen av väntelistan.
När man väntar på en transplantation ska man vara tillgänglig dygnet runt. Transplantationskoordinatorn på Karolinska sjukhuset försökte få tag på Anders den 22 augusti förra året, men han hade inte telefonen på sig. Men allt löste sig till slut.Han säger: “Jag skulle hämta Stina på jobbet, och just den dagen glömde jag mobilen hemma.” Samordnaren kunde dock så småningom tillbringa lite tid i Stina istället. Senare insåg jag att min telefon var full av missade samtal.
Följande dag utförde läkare transplantationen. Operationen varade i sex timmar och gick smidigt, men Anders fick postoperativ nervskada och kunde återhämta sig från intensivvården först efter fem dagar. Efter att nerverna började fungera normalt igen kunde han påbörja rehabiliteringsprocessen.
Jag hade räknat med att gå ner i vikt efter transplantationen, men inte riktigt så mycket som jag gjorde. Jag kunde ta de första babystegen framåt. Jag kunde springa 50 meter ena dagen, 100 meter nästa och ännu mer dagen efter det.En senare 130.Anders har börjat äta normalt igen och är på god väg att återfå den fysiska hälsa han hade innan sjukdomen. Jag mår mycket bättre än jag har gjort på länge eftersom jag drabbades av leversjukdom utan att inse det.
