Camilla Läckberg Vikt – Välkommen till Ullevimotet Trädgård. Göteborgs stads kanske mest trafikerade korsning. I utkanten av staden, nära den rusande biljarden, står vackra hem; deras ägare hinner knappt säga hej. Till när. Stadstjänstemän i Göteborg har officiellt förklarat att denna plats är idealisk för fallskärmshoppning. Här alldeles intill Korsvägen. Åh, kärnan.
Järntorget också. Och Gamlestadstrget. Och Norra Garden. Åh, Karlsbad. Och jag är säker på att det finns en till som jag har glömt; byggandet går i en rasande takt, och det saknas i landets kontrapunkter. Det bör dock tillämpas på den trånga tillgången på tomter. Liksom linjerna på en karta tjänar skyskrapor till att identifiera nyckelnoder och upprätta förbindelser mellan dem.
Citygate-skrapan har nu skridit in i denna cyklon av bilar och tjurar. Hon står där på en höjd av 144 meter, med 36 våningar, och ljuset från sidokjolen cirklar runt spirorna. Den högsta kontorsbyggnaden i norr.Och hon är inte heller en ensamvarg. En reskamrat ligger bara några danssteg åt sydost. Han är 110 meter lång, har 28 våningar och är känd som Kineum, en kombination av de latinska orden för “rörelse” och “plats” (kine och um).
En passande moniker, det borde vara uppenbart, även på en horisontellt inriktad marsdag är lobbyn fullproppad med människor. Citygate är ett kontorshus, Kineum är ett kontorshus och hotell, och det faktum att de byggdes samtidigt, i samma kvarter, på ungefär samma höjd, gör dem lätta att jämföra och kontrastera. Hela planlösningen har känslan av en arkitektskoleprovsuppgift: “Rita ett ikoniskt höghus som välkomnar besökare på E6 och ramar in stadens silhuett österut för att inleda Göteborgs framtid! Jag hoppas att bästisen vinner.
I neutrala svenska händer har den svanen dock reducerats till något mindre än en hel ankunge. Betyget, du ser mig nu. Men det finns inga kvinnor att finna i husen som kan ses på mils avstånd. Men det finns alltid en hake. 2010 års “gröna skrapa” i Sverige ligger bara några hundra meter bort, och den har all rätt att vara avunds färg. Precis som Stetsontornen vid Korsvägen (1984, 2001, 2015). Glöm Canon House (1989), en ikon som nu verkar liten som en chihuahua, mellan de stampande fötterna på Fred och Ginger, som är farligt nära sina anklar.
Dess särpräglade fasad, för vilken gotisk humor redan har myntat begreppet “kexchokladhuset”, är uppbyggd av färgade aluminiumprofiler som inte tjänar något strukturellt syfte. Det låter som mycket tomt bling-bling. Det finns planer som kan läsas som lite mer än ett försök att överskugga den mer framträdande och bekvämt belägna Citygate, som är 34 våningar hög.
Det finns dock mer att lägga märke till vid Citygate. I neutrala svenska händer har den svanen dock reducerats till något mindre än en hel ankunge. Det som en gång föreställdes som en lätt komposition med två sönderrivna, en stor och en liten, upplyfta på en sockel i glas, är nu en dags klossar i varierande bredd, höjd och perspektiv.
Den konstgjorda entrén, som borde ha varit i marknivå för att maximera kontakten med Fabriksgatan (en gata som staden spenderade miljontals dollar för att säkerställa skulle passera just genom denna plats), vilar istället några symboliska meter högre, sex eller nio steg högre, för att markera ett område som är förbjudet. Det är en revirpinking som förstärks av att platsen är en total triumf för medelmttighet: en koppärrigt lapptäcke av betongsten, brunnslock, granitsten, kullersten och asfalt, allt provat av ledstängers i galvaniserat stål. En plats där ingen vill bo, med platser placerade här, där och överallt annars.
Många av Camilla Läckbergs följare har undrat varför hennes man ständigt lägger ut bilder på henne på nätet, så författaren bestämde sig för att dela med sig av lite detaljer om sin betydelse och offentliga profil i ett Instagram-inlägg. Den här artikeln har väckt en flod av svar och livliga debatter om ämnet kroppsuppfattning. Det hela drog igång när Camilla Läckberg bestämde sig för att hon ville bli jämn med sin sambo Simon Sköld. I ett långt inlägg som publicerades i torsdags förklarade hon varför så många av hennes följare undrar varför Sköld ständigt lägger upp bilder på sin flickvän när Läckberg ofta lägger upp bilder på sin pojkvän.
Läckberg skriver “Min skuldkänsla är att jag ber honom att inte lägga ut bilder på mig på nätet” och fortsätter inlägget med att diskutera den traumatiska händelse som har definierat henne sedan sekelskiftet.Jag älskar kurvor så mycket att jag äter dem vid sidan om… Men tonmässigt präglades 1980-talet av ‘heroin chic’ som kostideal, med tidningar fulla av bantning kurers som ‘flygvärdinnedieten, ananasdieten, soppdieten,’ ‘ etc. etc., alla mammor som ständigt bantade, och filmtidningar som Starlet med sidor med klädtips som: “S trollar du bort dina extra kilon.” Därför är jag chefen för min extrakilon. Jag vill inte att vara med på vilka bilder som helst tillsammans.Erkännandet har vunnit stor popularitet, även på Läckbergska.
Under den tid det tog dig att läsa den här meningen gillade mer än 50 000 personer artikeln och Läckberg fick uppmuntrande feedback från personer som Stina Wollter. Många läsare delar med sig av sina egna erfarenheter av jojo-bantning och kroppssång i kommentarsfältet. Dessa läsare spänner över flera generationer.
“Ta inte bort blicken från bollen.”Camilla Läckberg beskriver hur “heroinchic”-idén, som populariserades av den brittiska modellen Kate Moss, fortfarande sitter tungt på hennes axlar i en tillhörande artikel. Det vi lär oss som barn formar vem vi blir som vuxna. Mitt ideal kommer att se ut som Kate Moss på bilden för alltid; Jag vill dock inte vara liten; Jag har drömt hela mitt liv om att vara en jätte. Däremot föddes jag med en kropp som alltid har föredragit att vara kurvig.
Hon fortsätter att skriva om sexistiska ideals genomträngning och avslutar: “Vi börjar vid en snöig skyskrapamodell på ett snöigt podium, spröd som ett krucifix, byggt i gips, nästan två meter högt; en bit av Grda som landade här på Vesterbrogade i Köpenhamn .” En svan i snäcka.
Man kan frestas att tro att Gud själv är ansvarig för all denna skönhet. Vilket han till sin art och grad besitter. Från mitten av det postmoderna 1980-talet fram till sin död 2013 var Henning Larsen en central figur inom dansk arkitektur. Han var känd för sin förmåga att modellera ljus med hjälp av knådad skugga på samma sätt som en keramiker skulle använda ett räfflade verktyg. En av hans tidigare anställda letar efter en ny partner.
Citygate-prototypen ståtar med sin kapacitet, banbrytande teknik och tidlösa elegans. Även om de faktiska måtten på planlösningen mäter 60 meter från ände till ände framstår hallen som lång och smal från vilken utsiktspunkt som helst. De helglasade hörnen är fria frn pelare, vningarna tycks sväva fritt, en skirhet som fortärks av sollamellerna, spröda som origamitranor, vikta med varierande djup och bredd beroende på väderstreck.
Fasaden kan läsas som ett monumentalt dagsljusschema, med större plattor som visar solens position och mindre som illustrerar dess väg över husets skuggiga interiör. Och ändå är tolkningen inte något irrationellt och grymt skämt. Det är som om hela byggnadens magra kropp var draperad i blommor för en romantisk effekt.
Välkommen till Ullevimotet Trädgård. Göteborgs stads kanske mest trafikerade korsning. I utkanten av staden, nära den rusande biljarden, står vackra hem; deras ägare hinner knappt säga hej. Till när. Stadstjänstemän i Göteborg har officiellt förklarat att denna plats är idealisk för fallskärmshoppning. Här alldeles intill Korsvägen. Åh, kärnan.
Järntorget också. Och Gamlestadstrget. Och Norra Garden. Åh, Karlsbad. Och jag är säker på att det finns en till som jag har glömt; byggandet går i en rasande takt, och det saknas i landets kontrapunkter. Det bör dock tillämpas på den trånga tillgången på tomter. Liksom linjerna på en karta tjänar skyskrapor till att identifiera nyckelnoder och upprätta förbindelser mellan dem.
Citygate-skrapan har nu skridit in i denna cyklon av bilar och tjurar. Hon står där på en höjd av 144 meter, med 36 våningar, och ljuset från sidokjolen cirklar runt spirorna. Den högsta kontorsbyggnaden i norr.Och hon är inte heller en ensamvarg. En reskamrat ligger bara några danssteg åt sydost. Han är 110 meter lång, har 28 våningar och är känd som Kineum, en kombination av de latinska orden för “rörelse” och “plats” (kine och um).
En passande moniker, det borde vara uppenbart, även på en horisontellt inriktad marsdag är lobbyn fullproppad med människor. Citygate är ett kontorshus, Kineum är ett kontorshus och hotell, och det faktum att de byggdes samtidigt, i samma kvarter, på ungefär samma höjd, gör dem lätta att jämföra och kontrastera. Hela planlösningen har känslan av en arkitektskoleprovsuppgift: “Rita ett ikoniskt höghus som välkomnar besökare på E6 och ramar in stadens silhuett österut för att inleda Göteborgs framtid! Jag hoppas att bästisen vinner.
I neutrala svenska händer har den svanen dock reducerats till något mindre än en hel ankunge. Betyget, du ser mig nu. Men det finns inga kvinnor att finna i husen som kan ses på mils avstånd. Men det finns alltid en hake. 2010 års “gröna skrapa” i Sverige ligger bara några hundra meter bort, och den har all rätt att vara avunds färg.
Precis som Stetsontornen vid Korsvägen (1984, 2001, 2015). Glöm Canon House (1989), en ikon som nu verkar liten som en chihuahua, mellan de stampande fötterna på Fred och Ginger, som är farligt nära sina anklar.Dess särpräglade fasad, för vilken gotisk humor redan har myntat begreppet “kexchokladhuset”, är uppbyggd av färgade aluminiumprofiler som inte tjänar något strukturellt syfte. Det låter som mycket tomt bling-bling.
