David Thurfjell Familj – Det mest förvånande är att många muslimer i Sverige är mer isolerade än kristna, enligt David Thurfjell, religionsexpert vid Södertörns högskola.Under rubriken “Naturen, vår nya källa till kraft och eftertank” talar han på säsongens sista populärvetenskapliga café den 27 april på Högskolan i Skövde, på temat hur vi kan stärka vår hälsa genom att uppmärksamma mer. till livets existentiella aspekter.
I det medicinska samfundet diskuterar vi ofta kost, träning och andra metoder för att förbättra vår allmänna hälsa. Trots detta upplever många människor, unga som gamla, både upplyftning och desillusion. Varje tro eller uppfattning som hjälper en individ att navigera i livets utmaningar bidrar till god existentiell hälsa. Sverige nämns ofta som den mest sekulära befolkningen i världen. Frågan är om vi har blivit så sekulariserade att vi har glömt att ställa de existentiella frågorna.
Specifikt kommer han att diskutera detta ämne vid sin nästa föreläsning med titeln “Nature: Our New Source of Strength and Reflection” på Skövdegymnasiet.David Thurfjell undervisar i religionshistoria vid Södertörns högskola.
Han har skrivit ett antal böcker, bland annat “Det gudlösa folket”, som undersöker religiösa attityder i sekulär svensk populärkultur, och “Granskogsfolket.How Nature Became Sweden’s Religion”, som utforskar samma ämne i ett sekulärt svenska folks sammanhang. David Thurfjell kommer att hedras som årets kultursvensk av tidningen Fokus 2020.
Skaraborgsinstitutet, en forskningsstiftelse för hälsa och medicin, är en av arrangörerna. Övriga är Skaraborgs Senioruniversitetet, Folkuniversitetet, och Skövdegymnasiet. Religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Stockholms Södertörns högskola, David Thurfjell, är en väl respekterad forskare inom sitt område.
Hans studier fokuserar på sekularisering och religion i det moderna Sverige. 2015 släppte han boken Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei/Norstedts), där han målade upp en bild av majoriteten av svenskarnas ljumna förhållande till sitt eget kristna arv.
I Granskogsfolk (Norstedts, 2020) beskriver han Sveriges naturälskares religionshistoria, från uråldriga föreställningar om ett förslavat vildmark till folktro och troslära i den katolska och protestantiska epoken till nutidens exploatering och naturromantik.
David Thurfjell kan nås via telefon eller e-post. Religionsskeptiska sekulära humanister är mer benägna att initiera samtal än de som arbetar i kyrkor.Boken har väckt intresset hos både välutbildade apologeter och förhärdade kristna. För det handlar om en grupp vars medlemmar hamnar någonstans mellan dessa två ytterligheter. Det är som ett könskrig, där både kyrkan och sekulära humanister hävdar. “Detta är vårt lag.”
Det gudlösa folket handlar även om den stora grupp svenskar som firar jul och psk, tycker att söndagen är det lugnaste dagen i veckan, döper sina barn till Lukas och Anna, gifter sig och blir begravna I kyrkan, och till But who could never bring itself att kalla sig kristna.
Thurfjell har gjort hundratals intervjuer med slumpmässigt utvalda svenskar, och det är från dessa samtal han har dragit när han skrivit sin bok. Men som den religionshistoriker han är, kommer han först att kasta blicken bakåt i ett försök att förklara omständigheterna som har lett till det nuvarande tillståndet.
Det finns mycket som tyder på att den breda bilden av ett sekulariserat och atomiserat svenskt samhälle är överdriven.Thurfjell anstränger sig för att förklara varför så många människor (kanske de allra flesta) ser kristendomen som en uppsättning moraliska föreskrifter och ritualer som praktiseras uteslutande inom ramen för en kyrkobyggnad. Det är inte lätt att kalla sig kristen om man inte aktivt deltar i kyrkolivet, utför religiösa riter eller upprätthåller andra kristna grundsatser.
Men tidigare i vår historia var kristendomen mycket mer än en samling ritualer och dogmatiska grundsatser. Vi har gått från att ha en bred och inkluderande förståelse av vad ordet “kristen” betyder till att bli smal och exklusiv, som Thurfjell hävdar.
Och exakt vad beror det på? För att sammanfatta en lång historia i några stycken kan man säga att det har att göra med den svenska kristna gemenskapens inre omvälvningar och dess kollision med moderniteten och västvärldens växande räckvidd under 1900-talet.
Statskyrkan förmdde inte upprätthlla ett inklusivt kristendomsbegrepp I de breda sammanhangen av väckelsekristendomen och dess snäva kristendomsförstelse p ena sidan och av sekulära debattörer med lite käns Hur paradoxalt det kan tyckas, har både väckelsekristendom och vänstersekularism bidragit till dess utveckling på liknande sätt.
Begreppet kristendom som ett sätt att leva för de djupt investerade i hur världen fungerar introducerades därför och betonades.Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkkyrkoivrare har inte lyckats göra sin röster hörda I den här debatten. Som ett resultat har ett språkligt vakuum uppstått. 70 % av svenskarna kan inte sätta ord på sina känslor om sig själva.
Och om de varken är kristna eller sekulära humanister eller ateister, vad är de då? Folk jag har pratat med har sagt saker som “Jag är ateist, men å andra sidan tror jag…” Alternativt: “Jag tror på något men jag är inte kristen.” Familjer letar efter uttrycksfulla gester. Buddhism har blivit ett ord som människor kan relatera till i modern tid.Jag är inte religiös, men jag tycker om att spendera tid utomhus. Jag tror på något; Jag blir mer buddhist hela tiden.
Den personen är helt okunnig om buddhistisk historia och kan inte lära sig något av den. Men “buddhist” är ett ord som verkar passa. David Thurfjell försöker visa hur kristendomen är kulturellt konsekvent i region efter region trots utmaningarna där. Det är inte min uppgift att omvända människor till kristna; Jag försöker inte omvända någon. Men jag tror att det är en fråga att människor känner igen religion hos andra människor men inte i sig själva.
Muslimska män och kvinnor som bär sjal, firar islamiska högtider, uppkallar sina barn efter profeter och äter på halalkött är lätt att känna igen som visar yttre tecken på sin tro. Men när vi firar jul på egen hand, när vi ger presenter till våra barn och oss själva, ser vi inte att det är samma sak.
