Elisabet Höglund Sjuk – Elisabet Höglund fick två separata cancerdiagnoser under loppet av några månader. Hon bestämde sig för att göra allt i sin makt för att överleva, inklusive att bryta Bosss skalle om det skulle behövas. Han kunde inte föreställa sig sitt liv utan henne.
Elisabet Höglund var förkroppsligandet av hälsan från början. Hon var vältränad och mån om att behålla sin hälsa innan hon blev elitcyklist med två SM-guld på meritlistan. Hon växlade runt regelbundet, åt färsk mat, svettades inte och var mjuk av alkoholen.
När jag väl skötte mig så perfekt verkade det oundvikligt att jag skulle utveckla cancer. Ändå lyckades jag få bort det varje gång. Det utlöste en identitetskris. Jag blev förblindad av insikten: “Men herregud, jag är inte riktigt den starka, avskyvärda man jag trodde att jag var.” Elisabet insisterar på att cancern dök upp plötsligt, som ett slag i huvudet.
Elisabet skrev boken Nio liv om hur hon och andra människor fick sina liv tillbaka på rätt spår efter att ha upplevt motgångar, mot bakgrund av att det nu har.Elisabeths cancer, liksom många andra, spred sig långsamt och förklädde sig till ett kluster av till synes orelaterade sjukdomar.
Resan var riktigt lång. Sommaren 2010 började jag känna mig riktigt irriterad. Dessutom gick jag ner i vikten, dock inte för djupt. Sanningen att säga, jag välkomnade viktminskningen eftersom jag förväntade mig krympa i storlek. Jag tillskrev först mina kortare morgnar att jag ville ligga kvar i sängen senare, men insåg senare att det berodde på att jag hoppade över frukosten. Allteftersom månaderna fortskred blev jag allt trögare och kom på mig själv att behöva göra mer frekventa turer till badrummet.
Symtomen kom och försvann snabbt. Vissa dagar var Elisabet hennes vanliga pigga jan och gick långa vandringar i skidsparet, medan andra dagar satt hon däckad i sängen och åt allt hon kunde få tag på. Hon fortsatte att tänka på hur ny läkarpraktiken var på den platsen. Hon ville avsluta skidsäsongen innan hon tog det för sin hälsa. Ingen visste någonsin när nästa bra snösäsong skulle komma.
Det var nog en bra idé att vänta innan jag letade efter en läkare, men jag var helt enkelt trött på att vänta. Eftersom jag aldrig upplevt symptomen tidigare, hade jag en stark misstanke om att det var något allvarligare.Cancer upptäcktes inte förrän i slutet på grund av det långklädda tillvägagångssättet.
Den 11 mars 2011 gick Elisabet omkull i skiddammen och bröt nyckelbenet. Olyckans efterföljande höftledsoperation tog så hårt på hennes redan svårt deprimerade tillstånd att nedräkningen till hennes död blev brådskande. När hon var så svag att hon tappade medvetandet i några sekunder sa hennes mamma Bosse bestämt: “Elisabet, du måste inse att du är extremt sjuk. Jag måste ta det här till slut. Jag tänkte för mig själv. , Säkert kommer någon att säga de där befriande orden. Äntligen kanske jag får reda på vad orsaken till min sjukdom är.
Det hände henne också, fem dagar senare. En massiv hormonproducerande malign tumör i gallgången; en terminal prognos. Bosse svävar som en fjäder ovanför den sjunkande beket. Elisabet själv snubblade inte över en enda tå. Den rutinmässiga nyhetsreportern dök med huvudet in i sitt livs största utmaning.
Jag brukar vara kall och logisk när vardagliga saker står på spel. Karaktärsdramatiken var intensiv eftersom jag var ute på uppdrag som reporter och bevakade olika händelser. Målet att få ett bra jobb i staden har alltid gått före mina egna känslor. Efter att jag fick min cancerdiagnos förblev allt i stort sett detsamma. Hon förklarar: “Jag såg det som min arbetsuppgift att bli frisk.”
Ingenting skulle ha glädt Elisabet mer än att se Boss genom sin sjukdom med livet i händerna. Många gånger innan jag blev sjuk varnade Bosse mig för att han skulle avsluta sitt eget liv om jag insisterade på att stanna hos honom.Det låter kanske dumt, men för mig var det avgörande att överleva för att säkerställa att Bosse också skulle göra det. Men självklart vill jag också leva längre för mitt eget huvud. Planeten kan ha orsakat stora skador.
Redan många år tidigare, under helt andra omständigheter, hade Bosse varit nära att sakna Elisabet. När Elisabet skickades för att bevaka Europa för SVT, bosatte sig det unga paret i Bryssel. Hon flög från Bryssel till Bern en kväll i januari 1997 för att hålla en presskonferens. Det lilla propellerplanet tömdes på sitt vanliga motorbränsle efter halva resan.
Jag satt i pilotsätet och såg hur eldslagorna rusade iväg från motorn. När jag skärpte greppet om min kamera tänkte jag på Bosse, som precis kommit hem till Bryssel, helt omedveten om att han var på väg att bli änkeman. Jag var så orolig att jag skulle svimma den kvällen, minns Elisabet.
Planeten landade framgångsrikt i Zürich, som tur var. Idag kan Elisabet göra kopplingar mellan hennes oväntat stora räkning och hennes nyligen diagnosticerade cancer.Varje gång upplevde jag samma längtan efter att vara maktlös och överlämnad till krafter större än mina egna. Takeaway var att det fanns saker jag kunde göra för att hjälpa kroppen att återhämta sig från cancer. Det fanns ett underliggande beslut från min sida att göra vad jag kunde för att stärka min kropp igen.
Elisabet fick vänta på ett stålbad innan processen kunde börja. Tumören var 15 centimeter i diameter, därför fick hon genomgå ett komplicerat och riskabelt ingrepp där flera organ togs bort. En vecka efter operationen var hon så svag att hon behövde sondmatas.
Det var mitt på dagen och sjukhuset var underbemannat. Ingen i personalen verkade märka eller bry sig om att något inte stod rätt till med mig. Trots Bosse så hände det. Han gick in i detalj om hur det måste ha varit oförutsedda komplikationer med tanke på att jag blev sjukare och sjukare tills jag behövde en akut operation. Chefens ledarstil gjorde mitt liv surt. När dörren öppnades fyllde lukten av ruttnande mat och infektion rummet.
