Henrik Torehammar Fru – Journalisten Henrik Torehammar, som medverkat i “Det politiska spelet”-podden i totalt tio år, har arbetat för P1 Morgon sedan hösten förra. I verkligheten skulle han dock tjäna som medlem av den verkställande grenen. Slås sönder en radio med en bananskärkniv och satte sig för att lyssna.
Radiodokumentär
Torehammar var en viktig person i början av privata radiodokumentärer som sändes av Sveriges Radio. Torehammar gjorde sin radiodebut sommaren 2008 i Sveriges Radio P3:s program BrunchRapporten. Dec. 2008 såg den första livesändningen av MusicHelp, som regisserades av Torehammar, Kitty Jutbring och Ehsan Noroozi.
Det var i januari 2012 som han och Linnéa Wikblad delade P3:s pris “Veckans värde med Torehammar”. Jenny Küttim och Henrik Torehammar hade båda sina Sverigeradio P1-debuter sommaren 2012 i programmet Detektor.
Programmet var ett proof-of-concept som sändes ut fem gånger och sedan tjänades pengar på som ett sätt att skilja verklighet från fiktion. Den sista november 2014 började han jobba för det nya morgonprogrammet på Aftonbladet.Podcaster med Henrik Torehammar, Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg var värda sin vikt i politiskt spel fram till februari 2021.
Från och med sommarsäsongen 2018 i Sveriges radio hade Torehammar börjat återförankra P1-ringen.”en reformerande fantasi om en spädbarnsfruktsallad som fängslar och förtrollar med skarpa iakttagelser och distinkt parallax.”
Hemstaden Norra Sverige, i Dalarna, är hem för den stora familjen Henrik och Fredrik. Förutom sina två små barn sätter de ett högt värde på att vara bra mammor. I det här fallet är de unga kända under namnen Folke och Sven.
Tvringar är jämngamla med fyraringarna som Henrik och Fredrik ser varje vecka, och de är ganska nära dem. Henrik är mer optimistisk inför livet än han någonsin varit till följd av att han blivit pappa.Födelse inträffade den 8 juli 1980 i det svenska samhället Kristinehamn, där hans föräldrar uppfostrade honom. I Sverige är han journalist och radiovärd.
För stamgästerna på GT-webbplatsen var han en välkänd liberal bloggare. När han var tonåring gick han med i Torehammars folkparti.Det var första gången han var värd för ett radioprogram när han rapporterade om Brunch för P3. Torehammar var värd sändningstiden för radioprogrammet det året.
Förutom Torehammar bidrog Kitty Jutbring och Ehsan Noroozi till korrespondensen. I september 2009 nominerades han till “Årets Nybörjare” vid ett radioevenemang i New York City.Samtidigt som han arbetade med Linnéa Wikblad kunde han bidra till Torehammars P3-vecka under hela december 2011. Under sommaren 2012 sände Henrik Torehammar sitt första radioprogram på P1.
Hans namn på programmet var “Detektor”, och han och Jenny Küttim var showens stjärnor. Idén sattes igenom sina steg genom att visa pilotexperimentet fem gånger för att avgöra om det var effektivt eller inte.Därefter var hans första projekt Aftonbladets nya morgonprogram. Under senare delen av november 2014 började han arbeta.
Hans självbiografiska berättelse “Det politiska spelet” sträcker sig över åren 2016–2021. Personer som Fredrik Furtenbach och Tomas Ramberg nämndes i titeln “Det politiska spelet”. Som medprogramledare för Jenny Küttim och Henrik Torehammars P1-program Detektor 2012 gjorde Torehammar sin svenska radiodebut det året.
Hans medverkan i Aftonbladets nya morgonprogram började omgående i november 2014.Torehammars värdering P1 hade Sveriges radiopremiär under de tre första månaderna 2018. Efter allt hårt arbete med podden Det politiska spelet tilldelades han 2019 Sveriges Radios pris för bästa podcast. Det är på tiden att vi privilegierade storstadsslickare i Sverige börjar bli homogena.
I första numret av Pride diskuterar Henrik Torehammar en stundande fredlig medborgarrättskamp.Min största barndomsfantasi var att växa upp till en trettioåring. För då skulle ingen tvingas spela broomball. Nästan varje social aktivitet fyllde mig med ångest, särskilt de där jag förväntades visa min könstillhörighet.
Alla dessa hemligheter försvann när jag var 15 och kom ut som en bög. Jag kunde äntligen göra det som varje tonåring drömmer om att göra: upptäcka vem jag verkligen är. Han tog med ett komplett kit med musik, filmer, tidningar, kläder, till och med en egen flagga. Ungefär tre år senare återvände jag till samma insändare på lokaltidningen och gjorde det om igen.
Att vara bög var något jag verkligen gillade. Nu när jag är över 30 år har jag funderat på om jag äntligen ska släppa min gaysnuttefilt och börja växa upp. Först under det senaste året har en rad intressanta utvecklingar rörande hbt-rättigheter dykt upp.
Som programchef för P3:s utrikesmagasin “Korrerapporten” har jag kunnat rapportera om så olika ämnen som den franske presidentens kontroversiella försök att införa homofobi, det första traditionella homosexuella äktenskapet i Sydafrika och Högsta domstolens beslut som diskriminerar en lesbisk målsägande i ett fall av felaktig uppsägning i USA.
Den senaste nationen är verkligen spännande. Jag märkte hur mycket som hade förändrats mellan de två presidentvalen jag bevittnade. 2012 kändes det helt naturligt att förklara att jag var gay och gift i republikanska Arizona och att inte mötas av något annat än en försenad belöning. Men 2008 bröt jag mina egna sexuella tabun, även i de mest liberala delarna av USA. George W. Bushs kampanj mot homosexuella äktenskap var en stor del av hans val 2004.
Jag intervjuade en demokratisk kampanjstrateg några år tidigare, i slutet av 1990-talet, när det partiets kandidater allmänt uppfattades som anti-familje. Enligt Han, “Hendrick kommer ingenting att förändras i HBT-rättighetsfronten om 10-15 år.” Han var död. Det hände mycket, men han hade rätt i att opinionen har skiftat i frågan.
Om vi misslyckas med att erkänna och fira sociala förbättringar, kanske ingen kommer att arbeta för att göra dessa förbättringar permanenta. Vi som ser oss själva som en del av samhället får inte trampa på någons speciella kvot, men vi kanske visar vägen framåt för att andra minoriteter ska accepteras. Om det är vad personen vill.
Kanske är den utopiska bilden jag målar dömd att krossas av händelser som vi inte kan förutse just nu, men jag tycker ändå om att fantisera om slutet på boghthistorien. En dag kan komma då homosexualitet ses som ett livsstilsval snarare än ett personligt drag.
Som en vänsterhänthet något man kämpade med på 50-talet, men idag krävs det bara en skräddarsydd saxofon för att lösa problemet. Och om någon har glömt att ge dig saxen, behöver du förmodligen ingen speciell parad för att komma över det.
