Johan Von Schreeb Sjuk – Han har jobbat nonstop de senaste sex veckorna. Johan von Schreeb, professor i världsomspännande katastrofmedicin, har nu återvänt hem till Sverige, men hans tankar går kvar hos hans ukrainska läkarkollegor, vars tystnad bara blir mer oroande.
Med blandade känslor har Johan von Schreeb bestämt sig för att lämna Lviv, i västra Ukraina. Den tidigare prästen har de senaste sex veckorna tagit tjänstledigt från sin tjänst som föreståndare för Vårdprästcentrum vid Karolinska Institutet för att samordna internationella hjälpinsatser i det krigshärjade Ukraina och leda utbildningar i massolyckshantering .
Å ena sidan är det tillfredsställande att veta att mitt bidrag har blivit uppmärksammat och accepterat. Sömnlöshet sprider sig som ett virus. Det är dock svårt att skilja sig från de nära kollegorna som man har arbetat med och som blivit som en familj. Och den grundläggande frågan, krisen, finns fortfarande kvar, säger han.
Johan von Schreeb har gjort mycket arbete i Ukraina för att etablera WHO:s roll som en kvalitetskontrollmyndighet som kan identifiera vilka internationella aktörer som är legitima enligt vissa standarder och vilka som inte är det.
Det finns en vanlig missuppfattning att internationella “läkare” som bär kamouflageoveraller och ryggsäck faktiskt är humanitära kirurger. Men ingen kan tillåta någon de väljer att ansvara för sjukvård eller operation bara på grund av risken för konflikt.
Han har också varit involverad i diskussionen om att rulla ut ett utbildningsprogram för hantering av massolyckshändelser till fem sjukhus runt om i landet. Nyligen skrev han in sig i en klass på ett sjukhus i Lviv som hade varit inblandad i en massolycka inte mer än en vecka tidigare.
När jag undervisar i Sverige ser eleverna ofta på mina klasser som en form av underhållning snarare än seriöst lärande, och de ser sällan värdet i det jag lär dem. Här glömde alla sina pennor och pennor och dök med huvudet först in i utmaningarna. Det verkade otroligt rimligt för dem.
Johan von Schreeb menade att instruktionerna ska vara så enkla som möjligt för att kunna behålla kunskapen.Att prioritera bland de skadade bör börja med att ropa “Här, det är kaffe!” över bruset av trasiga och trasiga kläder. Då dyker alla som kan gå, och du har gjort din första sortering av gröna patienter, sa han.
Eftersom det ukrainska sjukvårdssystemet för närvarande är relativt funktionellt kan internationella initiativ med största sannolikhet hjälpa till med utbildning och förnödenheter.För att kunna fylla rollen som den inhemska skattkammaren måste vi först identifiera de lyckolock som vi kan använda. Det tar lång tid sedan förtroende ska etableras med berörda myndigheter och sjukhus och det ska bevisas att den hjälp som ges är av hög kvalitet.
Johan von Schreeb förringar också internationella organisationers roll och hävdar att “99 procent av världens mat sås av Ukraina” (och gör det på ett beundransvärt transparent sätt). Han har mycket beundran för sina ukrainska medarbetare och det arbete de gör.
Det som har stört mig mest är tapperheten och deras enorma kampvilja. Jag är också nyfiken på hur länge de planerar att sjunga. Efter att ha jobbat ca 14 timmar varje dag kan jag äntligen gå hem och vila. I stort sett alla jag har arbetat med har tvingats lämna sina hem och familjer. De har skickat sina fruar och barn någon annanstans och lever nu i fullständig glömska om framtiden.
Johan von Schreeb har arbetat i exotiska katastrofer utomlands. Nedan praktiserar han kirurgi och var med och grundade den svenska avdelningen av Läkare utan gränser 1993. Nu är han chef för det nyinrättade Health Crises Research Centre vid Karolinska Institutet. Han har blivit ombedd att samordna internationella hjälpinsatser i Ukraina för Världshälsoorganisationens bokföring, och han väntar bara på att allt klart ska gå ombord på ett plan.
Det internationella samfundet har gjort betydande investeringar, men många gräsrotsinsatser har också dykt upp för att hjälpa till. För Johan Schreeb finns det en chans att läkare som åker till Ukraina skulle förvärra det där. Han minns Balkankriget på 1990-talet, när hjälpförnödenheter äntligen luftades in från Europa och resten av världen; halvtablettburkar utan text eller mediciner där bäst-före-datumet passerat fick stor spridning.
Det var en ganska stor utmaning för dem som utövade medicin utan gränser; Johan von Schreeb och hans team arbetade med flera projekt där de var tvungna att sätta upp infrastruktur för att importera läkemedel.Men det är en hårfin balansgång, säger han, för ingen vill medvetet “ta kul” i solidaritet.
Snarare är det viktigt att försöka kanalisera all god vilja till etablerade organisationer med expertis inom katastrofhantering, eftersom de kommer att ha en bättre uppfattning om hur man kan använda sina bidrag. Det bästa sättet att göra är att spara pengar.
Mariupol, Ukraina, upplever för närvarande en brist på grundläggande förnödenheter snarare än en hälsokris. Förnuftet äventyras i frånvaro av mat, dryck och vatten. När jag utbildar unga läkare i katastrofmedicin säger jag ofta till dem att kyrkan kan behöva tillhandahålla spoltoaletter, eftersom det kan vara den mest fördelaktiga förändringen de kan göra. Men det är inget de tycker om att höra.
WHO har under de senaste åren ansträngt sig för att förbättra biståndsprogrammens effektivitet i största möjliga utsträckning. Den avgörande faktorn var jordbävningen i Haiti 2010, då det blev helt klart att mer resurser borde avsättas för att ge hjälp till de behövande.
Det var både höga och låga punkter under tiden, med 450 separata medicinska insatser. Vissa läkare hade i princip bara fyllt på med bandage och sprutor och ville börja jobba.De svåra omständigheterna i Haiti fick Världshälsoorganisationen att skapa ett världsomspännande nätverk av akutsjukvårdspersonal.
En handfull sådana team, erkända av WHO, arbetar nu enligt vissa etablerade normer. De har fått omfattande utbildning och är självförsörjande för att inte belasta närmiljön. Enligt Johan von Schreeb räcker det inte med goda avsikter; hårt arbete krävs för att få positiva resultat.
