Johanna Frändén Pojkvän – Fotbollsböcker kan täcka mycket mer mark än bara själva sporten. Carl Johan De Geers, kulturobservatör, och Johanna Frändén, fotbollsexpert, har skrivit en ny bok med titeln Att segra är banalt, där de diskuterar inte bara fotboll utan också feminism, filosofi, litteratur, åldrande och de bästa slangtermerna .
En trevlig eftermiddag i början av juni går jag in på bokförlaget Kaunitz-mysiga Olssons Gamla stan bokhandel. Där hittar jag den före detta Femina-medarbetaren, artisten, skribenten, filmregissören och mycket mer, Carl Johan De Geer, pratar med sportreportern, fotbollsspecialisten och den svidande Aftonbladet-kritikern Johanna Frändén.
Carl Johan visar två kuddfodraler dekorerade med handsnidade figurer som minns om målningarna av den franske konstnären Henri Rousseau som visar djur i burar. Nu när Johanna har flyttat in hos en man i ett litet hus nära Paris, där hon också börjat sköta sin trädgård, kan kuddfodralen komma att få fart.
Kuddfodralen är ny för Feminas prenumeranter, men att Johanna har övervunnit sin engagemangsrädsla kan man läsa om i boken Att segra är banalt. Det är en bok som består av brevväxlade mellan de två varje dag i tre veckor i sträck på sommaren. Carl Johans syster, Marianne Lindberg De Geer, fick den första idén till samarbetet efter att ha blivit så förtjust i Johannas troféer att hon förutsåg deras oundvikliga framgång. De var också lite bekanta med varandra sedan de tävlade tillsammans i P Spret 2011 och tog sig till semifinal.
Carl Johan har fått sitt första sprutavaccin (från Astra Zeneca) och Johanna har fått sitt (från Pfizer-BioNTech), liksom reportern som nu sitter mitt emot varandra i en liten soffa med nattbord (Pfizer-BioNTech). Det är vår uppriktiga förhoppning och övertygelse att detta kommer att tillgodose de krav som Folkhälsomyndigheten ställer på intervjuer under pandemier.
1999, när jag arbetade som Lukas Moodyssons scenkonstnär för iscensättningen av filmen Tillsammans, förde jag dagbok från Trollhättan. Det var ganska dramatiskt ur det blå; vid ett tillfälle låste jag in mina kläder i en centrifug i ett omklädningsrum. Min lycka höll i sig och jag var fullt utrustad med alla verktyg en filmarbetare kan behöva; Jag kunde klottra isar genom hela centrifugen och fick min gratis garderob.
Johanna Frändén: – Vi fick först frågan om vi ville skriva en bok om fotboll (en sport som både Carl Johan och jag har en djup uppskattning för), men det slutade med att vi ändrade uppfattning och skrev istället om ett annat ämne. Fotboll kan vara en börda, men om vi skulle skriva en bok just nu skulle vi göra något annat eftersom det finns så mycket fotboll i våra liv.
Jag gjorde en lång lista med ämnen som jag ville skriva om, men det slutade aldrig med att jag använde den. Det verkar som att saker som Johanna har skrivit om och som jag skulle vilja kommentera hela tiden dyker upp. Efter att ha läst hennes brev där hon beskrev sina favorit svordomar (inklusive ordet “kuckle”), visste jag att det var ödet att jag så småningom skulle hitta en liten volym av kapten Haddocks franska svordomar (L’intégrale des jurons du Capitaine Haddock) i Stockholms bokhandel Staffars Serier på Bellmansgatan.
Reflektioner över arbete och privatliv blandas med dystra observationer av en värld i greppet av pandemi och förvärrade klimatförändringar för att skapa en spännande och fängslande litterär resa. Det finns inget sätt för läsaren att veta var han eller hon kommer att hamna. Filosofi, litteratur, feminism, den australiensiska måltiden, Hemingway-kvinnorna, Jaques Tatis spektakulära fall som regissör, militären och konsten, ålderdomen (Carl Johan är 83, Johanna är på väg att fylla 40), och det faktum att vara i ett förhållande är tråkigt inspirerade bokens titel.
JF: – Tack vare Carl Johan kan jag äntligen slappna av (skratt). Det var en undersökning som visade att fransmän i allmänhet inte tycker att får är ett så intressant samtalsämne. Många gånger, när de vill lyfta fram sina största fotbollsevenemang, handlar det om ett eller två spektakulära mål. Det gör att deras grupp tänker tillsammans mycket längre. Min parisiske vän är ett inbitt PSG-fan (Paris Saint-Germain FC), men när de spelar hoppas jag i hemlighet att de förlorar för jag gillar att skriva om det mer. Det skulle kunna bli mer bråk hemma efter ett tag, men att skriva om det skulle vara roligare.
CJG: – Jag har alltid velat skriva en bok i denna löst strukturerade associativa stil. För mig har det haft en genuin terapeutisk effekt, och lyft fram saker som jag inte hade tänkt på tidigare. Jag har alltid blivit utvald sist för fotbollsmatcher i skolan, men det var inte förrän jag började skriva om det som jag insåg hur ofta det hände. Det var ett fredligt uppror; ingen ville vara en mula, därför valdes den personen. Det har aldrig funnits en lycklig tid i mitt liv.
JF: – Jag har haft en ganska nomaduppväxt; När jag var 30 hade jag redan bott i mer än ett dussin olika bostäder i åtta olika städer (inklusive Barcelona, Stockholm, Rom, London och Göteborg, för att nämna några). När jag flyttade till Paris för åtta år sedan bestämde jag mig för att köpa en lägenhet där jag kunde bo ensam och möblera som jag tyckte var lämpligt. Tidigare hade jag alltid bott i en gemensam miljö och delat möbler. Jag bestämde mig för att försöka rotera på ett ställe.
Även med alla restriktioner i Paris på grund av pandemin, hindrar ingenting den från att börja kliaa i fingrarna vid det här laget. En del av mig längtar efter att komma igång igen med den tjatande känslan av att någon annanstans är roligare. Samtidigt är Paris en stor kompromiss, en centralt belägen global stad. Människan kan ta sig själv vart som helst, bli aldrig arg på någon eller något, och nu har jag, som man säger, mött kärleken också.
