Renaida Braun Familj – Helen Braun, 45, ville testa något nytt och slog till när en skola i Tanzania annonserade efter en specialpedagog. Flytten till ett nytt land och jobbet hon hittade där skulle bli hennes livs största äventyr. Hon hade ingen aning om att flytten till Tanzania skulle förändra allt, både för henne och för en liten tanzaniansk flicka.
Så står det i ett januarinummer 1998 av Helen Brauns dagbocksanteckningar. Gjorde jag rätt att lägga den där? Om jag bara visste vad som skulle hända! Helen bryter ut i skratt när vi träffas på Nyköpings polisstation.Genom en rad lyckliga händelser blev Helen från New York och Renaida från Tanzania en familj med Helens storasyster Erica.
Helen tror att det var oundvikligt att de skulle misslyckas trots deras bästa ansträngningar. Helen satt och blödde i numret av Specialpedagogen 1997, när hennes ögon hamnade på en annons för en speciallärare på en skola för barn med särskilda behov i Tanzania. Ingen med Helens erfarenhetsnivå skulle ha tänkt på att flytta till Afrika och ge sin snart flygande dotter en senkommet syskon.
Jag hade aldrig övervägt att jobba utomlands innan jag såg annonsen. Det fick mig att känna mig väldigt konstig. Dessutom tyckte min 17-åriga syster Erica att det skulle vara kul att resa utomlands. Eftersom jag saknade något tidigare engagemang i företagsnätverksgrupper var anställningskommittén till en början tveksam till att ta mig ombord, vilket gjorde min slutliga anställning desto mer mirakulös.
En stor händelse
Helen sa upp sig från sitt jobb av förväntan på ett förestående äventyr. Hon sålde sin lägenhet och sina möbler och satte intäkterna i lager. Den 6 januari 1998 lämnade hon jorden för Tanzania.Det var en väldigt allvarlig känsla att sitta där. Jag var vilse, på väg till ett land jag inte visste så mycket om, och hade lämnat allt bakom mig förutom Erica.
Helen följde med mig till Tanzania och kom dit ett halvår senare. Efter en lång resa bosatte hon sig i Bukoba, en vacker stad vid Victoriasjöns strand där vädret är varmt och soligt året runt. De hyrde ett hus till henne i hopp om att hon skulle få välja färgen. En 26-årig man vid namn Domiciani rekryterades till tjänsten.
Det var svårt för oss att kommunicera eftersom han bara pratade swahili. Vi satte oss alla ner och skrev i en gemensam “uppslagsbok”. Domiciani var extremt snäll och extremt charmig. Precis så söt du kan vara, säger Helen och riktar sin uppmärksamhet mot Renaida.
Helen frågade om hon kunde hänga med Domiciani för att träffa hans fru och fem månader gamla dotter efter att han berättat om dem. Hon accepterade det ivrigt. Domiciani insisterade på att vi skulle göra det, trots att de inte bodde mer än en fem minuters promenad från mitt hus. Det anses vara svårare att gå än att köra. Det fanns ingen riktig väg, så vi vandrade över berget för att komma till deras hus. Mitt misstag var att tro att Renaida var världens sexigaste babian.
Helens koppling till det tanzaniska samhället förmedlades av hennes lilla familj. På helgerna åkte de fem i Helens bil till Renaidas hemstad för att umgås med hennes föräldrar. Helen njuter av kaffebönor, gräshoppor och andra afrikanska delikatesser där.Helens arbetsgivare hade hyrt två vakthundar för att hålla inkräktare borta från hennes hem. En av dem dyker hela tiden upp och ser sliten ut. Baserat på Helens råd ersatte Domiciani honom så fort huset var färdigbyggt.
Del av familjen
Domicianis morföräldrar besökte honom på jobbet en dag och drog skämt. De berättade för honom att hans syster Adelaida hade blivit påkörd av en stor lastbil.Det mesta hon kunde göra är att gå ut och handla godis. Ibland tog hon upp Renaida och bar henne på ryggen. Helen förklarar att hon lämnade hemmet för att det var rätt tidpunkt.
Renaidas mamma fick en kraftig stroke och låg i koma. Helen frågade doktor Domiciani innan hon lämnade sjukhuset den natten om det fanns något annat hon kunde göra. När Renaida var två månader gammal rådde han henne att hämta henne från sin mormor.
Renaida kom krypande över gräset när hon äntligen fångat upp mig, gosade med min familj och slumrade till för natten. Sedan började alla i slummen hurra. Renaida grät sig till sömns och vaknade leende. Efter det kom vi äntligen överens om att hon skulle sova hos mig varje natt. Domiciani var överlycklig över att vara där för sin sjuka fru.
Han anlitade en barnvakt för att ta hand om Renaida under dagen, men det stod snart klart att barnvakten inte var någon som Renaida kunde lita på. Pengarna hon hade sparat för att köpa Renaida a vella stannade i hennes egen ficka, och Renaida fick inget annat än vatten att dricka. När frågan uppstod bestämdes det att Renaida skulle fortsätta att stanna hos mig under dagen. Jag var vän med hennes mamma när hon var liten och jag var barnvakt för henne de dagar jag jobbade.
När Adelaida vaknade ur koman kunde hon inte prata, äta eller röra sig. Efter ett tag åkte hon till ett privat sjukhus. Ungefär samtidigt drabbade en annan tragedi familjen. Domiciani fick den fruktiga sjukdomen hjärnmalaria och dog av dess effekter. Trots att han fortfarande var ung var han tvungen att möta verkligheten att hans liv höll på att avvecklas. Så när Helen kom för att besöka honom på sjukhuset hade han en fråga till henne.
Om Adelaida inte blev frisk ville han veta om jag kunde tänka mig att bli mamma till Renaida. Jag sa till honom att det skulle vara perfekt för mig eftersom jag älskar Renaida. Men jag kunde inte övertyga honom om att det skulle vara lätt att organisera. Eftersom jag var 45 och singel visste jag att oddsen var mot mig när det kom till adoption. Renaida bestämde sig till slut för Helen.Helen välkomnades in i den dominikanska familjen med öppna armar, men efter att hennes mamma plötsligt lämnat tvingades hon ta det svåra beslutet att återvända till Sverige med sin nyfödda.
